Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glödelektrisk emission från rena metallytor av dr G. Siljeholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta betraktelsesätt medför emellertid stora svårigheter, då
elektrongasen borde lämna ett märkbart bidrag till metallernas
atomvärme, vilket ju ej är fallet.
Sommerfeld finner nu ett generellt uttryck för
elektronemissionens temperaturberoende, vari ingår en faktor (A), som
antager olika värden allteftersom vi betrakta elektrongasen som
klassisk eller »urartad». Klassiskt förhållande hos elektrongas
betyder, att A <<: 1 och leder till Richardsons ekvations T1/2-form.
Urartning eller A ^ 1 leder till relationen:
*s=-p–-T2’e RT ......(2)
Under antagande av att antalet ledningselektroner är ungefär
lika med antalet metallatomer visar teorien, att elektrongasen på
grund av sin ringa massa (m = 9.02 x 10~28) ständigt är urartad
vid i praktiken förekommande temperaturer. Just på grund av
denna urartning lämnar det enligt den nya teorien tillåtna stora
antalet elektroner i elektrongasen intet nämnvärt bidrag till
atomvärmet, så att denna invändning ej mer kan upprätthållas.
I huvudsak överensstämmer ekvation (2) med den av
Dush-man, von Laue och Schottky modifierade formen av
Richardsons ekvation.
I uttrycket för universalkonstanten A0 har dock faktorn G
tillkommit, som i detta fall antar talvärdet 2, så att
A = 2nk*me g = 120 Amp
0 A3 cm2 grad2’
En annan väsentlig skillnad ligger däri, att i exponenten för e
frigöringsarbetet nu uppträder såsom en differens mellan två
storheter Wa och Wt. Wa representerar det arbete, som elektronen
måste prestera då den lämnar modersubstansens kraftfält, W{
däremot representerar ett arbetstillskott, som elektronen erhåller
innan den lämnar detta kraftfält. Det resulterande
frigöringsarbetet W = Wa — Wi är alltså det som experimentellt
bestämmes genom lutningen hos Richardsons räta linje.
Vid bestämning av de böjningsmaxima, som uppträda när en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
