Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ljudets registrering och reproduktion vid tonfilmen av fil. dr H. Bäckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
användes skivmetoden i mycket stor skala. Den var nämligen
rätt lätt att improvisera gentemot de helt nya metoderna för
ljudets fotografering å själva filmremsan. Skivmetoden har
emellertid vid sidan av flera fördelar det mycket stora felet,
att synkronismen lätt kan gå förlorad, exempelvis om filmen
skulle gå av vid projektionen. Vidare kan man ej eliminera
möjligheten att maskinisten sätter in fel skiva, varigenom i
vissa fall förskräckliga saker kunna presteras. Skivmetoden
har därför snabbt fått träda tillbaka för de metoder, där ljudets
registrering befinner sig å själva filmremsan tillsammans
med bilderna. För närvarande finner skivmetoden däremot
användning inom amatör- och undervisningsfilm.
*
Vi komma nu till de metoder, där »ljudet fotograferas» och
inkopieras bredvid bildserien å filmremsan. Det är tydligt, att
synkronismen vid dessa metoder måste bliva fullkomlig och
att filmbrott eller slarv från maskinistens sida ej kan sätta
densamma i fara. På grund härav hava dessa förfaranden (på
eng: sound on film; ty: Lichtton) raskt undanträngt
skivmetoden (eng: sound on disc; ty: Nadelton).
Som framgår av fig. 2 a—b placeras tonspåret i form av ett
relativt smalt band mellan filmremsans bildserie och dess ena
perforationsrand. Detta gäller åtminstone vid all s. k.
normalfilm (35 mm bred), sådan den brukas på våra biografer; vid
de mindre filmformaten hava däremot även andra placeringar
funnit användning. Vad tonspårets vidare utformning angår,
så kan man särskilja två huvudtyper. I det ena fallet hava
ljudsvängningarna registrerats i form av växlingar i tätheten
(svärtningen) hos tonspåret, i det andra fallet i form av en
hackig gränslinje mellan tonspårets båda hälfter, av vilka den
ena har stark svärtning och den andra är klar. Tyskarna
särskilja sålunda »Sprossenschrift» och »Zackenschrift», medan
engelsmän och amerikanare särskilja »variable density» och
»variable area»; på svenska plägar man väl oftast säga
»intensitetsförfarande» och »transversalförfärande».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 13:18:29 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kosmos/1933/0095.html
