Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högspänningsmetoder för atomsprängning av docent G. Ising
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
styrkan uppgår till omkring 100 e. s. e. (30 kV per cm),1 skulle
man teoretiskt vänta sig att på remmens båda sidor
tillsammantagna kunna komma upp till en laddningstäthet av inemot
5 * 10-9 coulomb per cm2. I praktiken har man dock endast
uppnått fjärdedelen till hälften härav, sannolikt beroende på
att luftens isoleringsförmåga nedsatts genom
spetsurladdningarna.
Van de Graaffs första försök utfördes hösten 1929 med
synnerligen enkla hjälpmedel; han nådde då i följd av förluster
genom glimmurladdning endast upp till 80,000 volt. En större
provapparat blev färdig 1931 och ägde sfärer av 6 dm diam,
monterade på 2.1 m höga glascylindrar; laddningsremmarna av
siden voro 5.5 cm breda och löpte med en hastighet av 1,050 m
per minut. Hela kostnaden för apparaten uppgick icke till
100 dollars; den lämnade 25 mikroampére med 1.5 millioner
volts spänning mellan sfärerna. De svårigheter, som yppade
sig vid de högsta spänningarna, härrörde huvudsakligen från
krypladdningar på glasisolatorerna; genom dessa laddningar
deformerades fältet i närheten av sfärernas fästen, så att
luften där genomslogs. Två apparater av liknande storlek hava
senare byggts av M. A. Tuve på Carnegie Institution i
Washington och användas där vid atomsprängningsförsök.
Det gynnsamma resultatet med dessa medelstora modeller
ledde omedelbart till planerandet av en jätteapparat för 10
millioner volts spänning mellan kulorna (±5 millioner volt gent
emot jorden), vilken under medverkan särskilt av prof. K. T.
Compton vid Massachusetts Institute of Technology nyligen
blivit färdigställd. Den är uppförd i en stor luftskeppshall
i närheten av Boston, som har måtten 42 X 22.5 X 22.5 m, och
består av ihåliga aluminiumsfärer av 4.5 m diameter, burna
av 7.2 m höga, 1.8 m vida ihåliga pelare av
isolationsmaterialet »Textolite» (en fiberkomposition). För att hindra
oregelmässiga krypladdriingar och erhålla ett jämnt potentialfall
längs varje pelare, är dennas utsida försedd med en svagt ledan-
1 De ovan angivna värdena på gränspotentialen för glimmurladdning vid
sfäriska ytor motsvara 20 resp. 35 % lägre fältstyrka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
