Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högspänningsmetoder för atomsprängning av docent G. Ising
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av flera millioner elektronvolt. De hava arbetat med två
olika anordningar, en för tunga och en för lätta ioner.
Tunga ioner accelererades i en rätlinig bana i en anordning,
som fullständigt motsvarade fig. 20 utom däri, att regelbundna
högfrekventa svängningar användes i stället för
vandringsvågor. För lätta ioner uppfanns en vacker variant av
accelerationsmetoden, enligt vilken ionerna få spiralformigt kretsa runt
i ett konstant magnetfält och därvid två gånger för varje
omlopp passera mellanrummet mellan två elektroder, där de av en
i samma takt förlöpande växelspänning accelereras. Denna
magnetiska metod behandlas närmare i avdelning D.
Samtidigt med de amerikanska försöken upptogos dylika
(1930) i Frankrike av J. Thibaud,1 som även, sannolikt
oavhängigt av Lawrence, kom på den nämnda magnetiska
varianten med endast två elektroder.2 Han har dock icke på långt
när lyckats nå så stora hastigheter som amerikanarna.
C. E. O. Lawrence’ s apparatur för tunga
ioner.
Den rätliniga accelerationen har av Lawrence och hans
medarbetare hittills använts på enkelladdade kvicksi]verioner;3
de nådde i olika etapper partikelenergier av 210,000;
1.26-106 och slutligen 2.85 • 106 elektronvolt.
Fig. 23 visar ett schema över den anordning, som (1931) i
maximum gav 1.26 mill. elektronvolt genom 30-faldig
acceleration med en spänning av 42 kV. Acceleratorcylindrarna
bestodo av korta kopparrör med 5 mm diameter, alternerande
förbundna med de båda polerna av en svängningskrets.
Cylindrarnas längder skola vara proportionella mot ionernas ha-
1 C. R. 194 (1932), p. 360; Bali. soc. fr. de phys. 1932, n:r 327, p. 127 s.
2 Man kan måhända våga gissningen, att tanken på denna i båda fallen
väckts genom Wideroes försök med kretsande elektroner.
3 E. O. Lawrence o. D. H. Sloan, Proc. nat. ac. sc. 17 (1931), s. 64;
samma förf. Phys. rev. 38 (1931), s. 2022; W. M. Coates o. D. H. Sloan,
Phys. rev. 43 (1933) s. 212.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
