Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högspänningsmetoder för atomsprängning av docent G. Ising
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na »efter-accelererats» bakom den genomborrade katoden,
avböjdes de i rät vinkel genom ett starkt magnetfält, innan de
fingo falla på måltavlan; magnetfältet separerade protoner
och molekylioner från varandra, så att deras verkningar kunde
studeras var för sig. Protonströmmar upp till omkring 100
mikroampére kunde bringas att falla på måltavlan; de från denna
utgående partiklarna räknades och analyserades medelst en
tunn ionisationskammare och Wynn-Williams’
förstärkaranordning. Partiklarna uppfångades inom en ganska stor
rymdvinkel (=0.7), så att, allt som allt, apparaturen vid given
spänning gav mer än 1,000 gånger så många alfa-partiklar som
Cockcrofts och Waltons anordning.
Efter det att litiums sprängning genom protoner visats vara
iakttagbar ännu vid 30 kV spänning, studerades närmast
förhållandena vid bor, vars sprängning började märkas vid
ungefär 60 kV. De ur detta ämne erhållna alfa-partiklarna voro
icke homogena utan visade en kontinuerlig fördelning av
räckvidderna upp till den maximala 4.7 cm. Till förklaring härav
genomfördes på ett mycket vackert sätt ett antagande, som
något tidigare framställts av E. Kirchner,1 nämligen att de tre
alfa-partiklar, vari B1:L-kärnan efter protonens inträngande
sönderfaller, icke nödvändigt behöva utgå symmetriskt i 120°
vinkel med varandra utan även — om också med mindre
sannolikhet — kunna bilda alla möjliga vinklar med varandra. Om
exempelvis två av partiklarna utgå i diametralt motsatta
riktningar, får den tredje partikeln enligt lagen om
rörelsekvantitetens konstans approx. hastigheten noll; utgå åter två av
partiklarna åt samma håll, får den tredje partikeln den mot
maximala räckvidden svarande hastigheten. Trots den vackra
rekonstruktion av absorptionskurvan, som detta antagande
ledde till, är det dock tvivelaktigt, att förklaringen är
uttömmande: dels tyder massdefekten vid den antagna
omvandlingen på en större maximi-räckvidd hos alfa-strålarna än den
observerade, dels hava Dee och Walton på sina nedan omnämnda
Wilson-fotografier väl vid bor fått fram tre samtidigt utsända
1 Die Naturwiss. 21 (1933), s. 473.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
