Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några böjnings- och interferensförsök med långvågiga röntgenstrålar av docent G. Kellström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förekommer, ser följaktligen alldeles likadant ut, antingen
reflexionen sker i luft mot glas eller i glas mot luft, såsom visats av
Quincke redan på 1870-talet. Försöket har därför intet
bevisvärde beträffande reflexion vid större glansvinklar.
Vid Linniks ovan omtalade utförande av det L.loyd’ska
spegelförsöket hade denne genom att exponera med två olika våglängder
på samma plåt trott sig kunna konstatera, att »nollfransen» är
ett maximum, att således ingen fasförlust inträder såsom i optiska
fallet. Han påstår vidare, att så bör vara förhållandet, emedan
reflexionen sker mot ett tätare medium (röntgenstrålarnas
brytningsindex är ju mindre än 1), vilket enligt det nyss anförda är
felaktigt.
På grund av detta Linniks resultat var det emellertid av ett
visst intresse att närmare undersöka förhållandet, vilket
nödvändiggjorde en mindre förändring av försöksanordningen. Vid
de förut beskrivna upptagningarna var plåten för erhållande av
större interferensbilder placerad tämligen långt från spegeln
(c:a 600 mm). Då avståndet’ b från spegel till plåt ökas; växer
också bredden av området CD (fig. 15) i vars mitt vägskillnaden
är = 0, och samtidigt blir det allt svårare att exakt ange läget
av detta nollställe. Det anordnades därför en kassett i den
cylindriska delen av spektrografen, så att plåten kunde placeras
c
nära intill spegelkanten. Vidare minskades avståndet — mellan
A
spalt och spegelplan till 4 /u för att få större fransbredder. Med
denna anordning gjordes några upptagningar enligt Linniks
metod, d. v. s. med två olika våglängder, Al Ka och GuLafl (Åx =
= 8.33 och Å2 = 13.3 Å.E.) på samma plåt, varvid växelvis övre
och nedre hälften av plåten avbländades, så att de båda systemen
av interferensfransar överlagras endast i ett smalt område mitt på
plåten. Fig. 18 visar i stark förstoring en sådan upptagning.
Vid ytligt betraktande av figuren förefaller det som om de
båda systemens första maxima sammanfalla och som om
nollfransen alltså är ett maximum, såsom Linnik funnit. Hos Linnik
måste f. ö. de båda systemens första maxima legat ännu närmare
varandra än här, emedan de av honom använda våglängderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
