Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marie Sklodowska Curie av lektor Eva Ramstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
erhöll madane Curie i juni 1931 ett aktiniumpreparat på 1.1 gram lantanoxid, innehållande 0.3 mg aktinium. Hennes förhoppning var att med detta kunna påvisa aktiniums såväl röntgenspektrum som optiska spektrum. Med okuvlig intensitet ägnade hon sig åt mätningar och beräkningar härpå, ända tills den sista sjukdomen tvang henne till avbrott. Resultatet av detta arbete är icke publicerat.
Samma preparat har även använts till framställning av efterföljande produkter i aktiniumserien, vilkas strålar ha underkastats noggrann prövning (se sid. 39).
Irene Curie har under de senare åren iordningställt starka poloniumpreparat för strålningsförsök, som senare skola omtalas. Hon löste det aktiva belägget från väggarna i gamla emanationstuber och behandlade lösningen på många olika sätt. För den slutliga koncentrationen användes två metoder. Vid den ena fick polonium avsätta sig på ett i en lösning av ämnet roterande silvereller nickelblad. Vid den andra förflyktigades polonium genom upphettning i en luftström och kondenserades på ett kallare metallblad.
Upprepade gånger har madame Curie undersökt, om radioaktivitetskonstanterna påverkades av yttre förhållanden eller ändrades med tiden.
Redan Pierre Curie konstaterade, att radiumemanationens aktivitet avtog på samma sätt vid 450° som vid flytande lufts temperatur. År 1911 fann madame Curie vid en undersökning utförd på Kamerlingh-Onnes köldlaboratorium i Leiden, att detta gällde ända ned till flytande vätes temperatur. Prövningar om emanationens koncentration hade något inflytande på dess sönderfallshastighet ha senare, 1920, utförts av henne enligt en mycket noggrann kompensationsmetod. Hon mätte skillnaden mellan två ionisationsströmmar, som alstrades under lika försöksbetingelser i två tuber, den ena på 10 mm3 innehållande utspädd emanation, den andra på endast 0.25 mm3 med lika stor mängd koncentrerad emanation. Ionisationen alstrades av y-strålningen från emanationstuberna, och skillnaden mellan de erhållna strömmarna kunde mätas med en noggrannhet av 1 på 2,000. Inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
