Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marie Sklodowska Curie av lektor Eva Ramstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fuktighetsmättad luft i expansionsögonblicket belysa och avfotografera strålbanorna.
Vätets kärna är protonen, som har en enda positiv laddning. Då den stöts till av a-partikeln, bildar den ff-strålen, som på grund av sin ringa massa tillryggalägger längre väg än den påstötande a-partikeln. Man har antagit, att övriga atomers kärnor innehöllo protoner och elektroner. Heliumatomens kärna, som är identisk med a-partikeln, skulle bestå av 4 protoner och 2 elek-, troner. Detta bildar ett mycket stabilt system, vilket i sin tur synes kunna ingå som byggnadselement i andra atomers kärnor. Därför talar den utsändning av a-partiklar, som äger rum från många radioaktiva ämnen och som minskar motsvarande kärnas massa med 4 enheter och laddning med 2. Ett sönderfall med utkastande av en /?-partikel har ingen nämnvärd inverkan på massan, men ökar den positiva laddningen med en enhet.
Dylika iakttagelser inom de radioaktiva elementen jämte Moseleys, Astons och många andra forskares arbeten hava klarlagt kärnladdningens betydelse för platsen i det periodiska systemet, angiven genom atomnumret Z, som uttrycker kärnladdningens storlek. Denna bestämmer åter antalet omgivande elektroner, och på dessas anordning beror ämnets vanliga fysiska och kemiska egenskaper. Radioaktiviteten måste däremot ha sitt säte i kärnan och det är då naturligt, att inga yttre medel inverka på dess gång, så väl som kärnan ligger skyddad innanför det yttre elektronhöljet.
Men om i en radioaktiv omvandlingsserie emitteras efter varandra t. ex. en a-partikel och två /^-partiklar, minskas kärnans massa med 4 enheter, medan laddningen blir som förut. Den yttre elektronanordningen hos begynnelse- och slutämnena bör då vara densamma, de måste ha identiska fysiska och kemiska egenskaper, ehuru olika atomvikt. Därmed förklaras den iakttagelse, som först gjordes bland de radioaktiva ämnena och då väckte så mycket uppseende, att somliga ämnen icke syntes möjliga att kemiskt åtskilja, fastän de voro bestämt skilda i radioaktivt hänseende och hade olika atomvikt. Dessa ämnen kallades, som bekant, av Soddy för isotoper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
