Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljusets dispersion i gaser av fil. dr. S. Friberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstanterna i nämnarna äro inversa våglängdskvadrater mätta i cm-2. De motsvara våglängderna 2,537, 1,850 ock 1,338 å, av vilka den sista beräknats ur mätningarna.
Den första uppgiften gällde bestämning av dispersionen i omgivningen av resonanslinjen 2,537 å. Oscillatorstyrkan beräknades ock befanns vara konstant inom tryckintervallet 0.01 till 200 mm. Vid mätningarna måste känsyn tagas till inflytandet från de långt avlägsna absorptionslinjerna vid 1,850 å. Detta beror givetvis på den stora skillnaden mellan /-värdena. Brytningsförmågans proportionalitet mot atomantalet bekräftar, att övergångssannolikheten är oberoende av tryck och temperatur, vilket man i allmänhet utgår ifrån vid kvantumteoretiska beräkningar.
Som nästa led i arbetet följde bestämning av dispersionen på den långvågiga sidan av resonanslinjen. Ur dessa mätningar kunde f2 bestämmas endast vad storhetsordningen beträffar. Det var därför mycket önskvärt, att noggranna mätningar skulle kunna utföras vid kortare våglängder.
I en Jamins interferometer av vanlig typ med kvartsplattor av ett par cm tjocklek och så konstruerad, att ljuset får gå långa sträckor genom luft, börjar absorptionen att bliva märkbar vid ungefär 2.500 å. Endast ett fåtal observatörer ha lyckats utföra noggranna mätningar ned till 2,300 å med dylik apparatur. Det låter sig icke göra att utbyta plattorna av kvarts mot likadana av flusspat. Dels är detta material mycket dyrbart, dels kan det icke erhållas homogent i så stora stycken. Om å andra sidan interferometerplattorna göras tunna, rycka de interfererande strålarna alltför nära varandra.
En utväg ur svårigheterna har emellertid nyligen påvisats av Filippov. Det väsentliga hos var och en av de två parallellepipeder, som tillsammans bilda en Jamins interferometer, äro de två parallella plana ytorna. Den främre måste vara speglande och halvgenomskinlig, den bakre speglande. Filippov kunde därför ersätta vardera parallellepipeden med en tunn platta och en spegel. Ladenburg och Wolesohn gingo fram efter samma väg. Deras interferometer återgives i fig. 7 och 8. P är den tunna plattan. Den först använda var av kristallinisk kvarts, vilket är möjligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
