Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molekylstrålar av dr. R. Schurmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en ändring i fältriktningen från punkt till punkt. Detta är liktydigt med variationer i fältriktningen med tiden. För att fastställa huruvida riktningsomkastning ägt rum kos några av atomerna fick strålen passera genom ett tredje inhomogent, kraftigt magnetfält. Vid svag ström i tråden funnos inga atomer, som kade kastat om riktningen. Om det konstanta fältet endast var några tiondels Gauss ock strömstyrkan i tråden så vald, att trådens fält vid strålens genomgångsställe kade samma storleksordning, så fanns det däremot omkastade atomer. Enligt en teori av E. Majorana skulle sannolikheten för att atomerna kasta om riktningen öka med tilltagande ström hos den tråd, som framkallar magnetfältet. Vidare skulle sannolikheten uppnå värdet 1, om fältets vertikalkomponent hade värdet 0. Då detta villkor endast var tillnärmelsevis uppfyllt, fanns icke mera än c:a 30 % atomer, som hade kastat om riktningen. Med liten ström ökas antalet omkastade atomer först långsamt med tilltagande ström och sedan fortare, i kvalitativ överensstämmelse med teorien.
3. Atomernas magnetiska avböjning.
Med stern-gerlach-experimentet erhålles direkt grundtillståndet hos en atom eller en molekyl. Man kan alltså med dess hjälp direkt bestämma storleken av en atoms eller molekyls magnetiska moment i grundtillståndet.
Denna bestämningsmetod är principiellt oberoende av den optiska. För att undgå praktiska svårigketer är det ofta önskvärt att kunna lägga den optiska teorien till grund för beräkningen av molekylstrålförsökets resultat. Saken är nämligen den, att den magnetiskt avböjda strålen utdrages i ett energispektrum (avböjning scvd—; v = strålmolekylernas hastighet). Därigenom v2
hava också i det enklaste tänkbara fallet av symmetrisk uppspaltning i två komponenter dessa en bredd, som icke får försummas vid beräkningen av avböj ningens storlek. För den skull måste intensitetsfördelningen i dessa komponenter mätas. Vid mera komplicerade avböjningsbilder med många komponenter före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
