Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metoder för strålningsmätning vid Radiumhemmets Fysiska laboratorium av fil. dr. R. M. Sievert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utvecklingen av mättekniken inom röntgenterapien från 1918 intill våra dagar karakteriseras framför allt av tillkomsten av den internationella r-enketen samt tekniska förbättringar av ionisationsmetoden.
Under åren 1921—26 konstruerades i flera länder lätt transportabla ionisationsmätinstrument, med vilka statistiska undersökningar utfördes över de strålningskvantiteter, som vid olika sjukkus ansågos utgöra 1 HED. Så visade t. ex. Grebe, att storleken av den vid olika sjukkus i Tyskland som 1 HED ansedda dosen varierade ungefär som 1 till 4. Även i Sverige kade man på denna tid variationer av liknande storlek. Förklaringen till dessa förkållanden låg huvudsakligen däri, att de sjukkus, som ej kade tillräckligt material för att inom rimlig tid kunna fastställa storleken av 1 HED, i stor utsträckning doserade endast efter röntgenfirmornas ofta fullständigt missvisande uppgifter eller efter värden, erhållna med mer eller mindre opålitliga mätinstrument. Riskerna för röntgenskador voro på grund härav avsevärda. Man må endast tänka sig att en patient, som behandlats med 1/2 HED vid ett sjukhus, där en 2 gånger för stor dos begagnades, och som alltså i själva verket redan fått 1 HED, senare behandlades på ett sjukhus, där doseringen var normal eller i värsta fall lika felaktig. Om detta sjukkus fortsatte behandlingen med 1/2 HED, uppstod alltså en överdosering på 50—100 %, utan att någondera av respektive radiologer ansåg sig kava givit för stora doser. I Sverige undanröjdes dessa risker genom tillkomsten av en »ambulerande matavdelning», som startades vid Radiumhemmets Fysiska Laboratorium år 1926. Denna avdelning har sedan dess omhänderhaft den fysikalisk-tekniska kontrollen för samtliga röntgenavdelningar i Sverige, som stå under ledning av fackutbildade radiologer.
År 1919 publicerade Holthusen en uppmärksammad artikel, vari kan diskuterade verkan av sekundärelektronerna från ionisationskammarens väggar vid ionisationsmätningar ock påpekade, att en entydig bestämning av röntgenbestrålning med hjälp av ionisationseffekten endast kunde ske, om man uteslutande ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
