Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metoder för strålningsmätning vid Radiumhemmets Fysiska laboratorium av fil. dr. R. M. Sievert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nyttjade de i luften uppstående sekundärstrålarna och uteslöte varje form av väggstrålning. För det praktiska genomförandet av dessa villkor konstruerades nu dels stora ionisationskammare (Becker o. Holthusen), där genom ändamålsenliga bländareanordningar endast en liten, på stort avstånd (8—12 cm) från väggarna belägen luftvolym utsattes för strålningen eller mindre liknande kammare (Behnken), där man uppnådde samma effekt genom att använda luft av så högt tryck, att de i densamma producerade sekundärelektronerna absorberades redan i någon centimeter av gasen. Dessa arbeten beredde vägen för den internationella r-enheten, som antogs på II:a internationella radiologkongressen i Stockholm år 1928. Definitionen för enheten lyder:
»Den internationella enheten för röntgenstrålning är den strålningsmängd, som i 1 cm3 atmosfärisk luft vid 0° C och 760 mm Hg åstadkommer en sådan ionisation, att vid mättningsström en elektricitetstransport av en elektrostatisk enhet erhålles, under förutsättning att sekundärelektronerna från luftvolymen i fråga fullständigt utnyttjas, utan att dock någon strålning från ionisationskammarens väggar bidrager till ionisationen. Denna strålningskvantitet benämnes 1 röntgen (1 r).»
En vidare bearbetning av teorien för väggeffekten vid små ionisationskammare samt ingående experiment med sådana blevo även av stor betydelse för utvecklingen. Man lyckades framställa kammare av s. k. »luftmaterial», d. v. s. material bestående av lätta ämnen i sådana proportioner, att sekundärstrålningen från kammarväggarna varierar med strålningens våglängd på samma sätt som luftens egen sekundärstrålning, alltså som effekten i en standardkammare för mätning i r-enheter. De ingående ämnenas kvantiteter ansågo Fricke och Glasser böra vara så avpassade, att det »effektiva atomnumret» beräknat ur formeln
skulle bliva detsamma som det för luft på samma sätt beräknade. I formeln äro N1, N2, etc. atomnumren för de ingående ämnena och al9 a2, etc. resp. koncentrationer i atomprocent. Detta anta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
