Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glödelektrisk emission från med främmande substanser beklädda metallytor av dr. G. Siljeholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man tillsätta en del främmande substanser till metallen. Härför har redan tidigt använts en liten tillsats av (1—2 %) toriumoxid, Tlfb 02. Vid undersökningen av sådana trådars elektronemission konstaterades en kel del anomalier, som ej förefunnos vid katoder av ren volframtråd. Den toriumoxidkaltiga tråden visade sig stundom ha en betydligt högre elektronemission än den, som volfram borde ge, ock dessutom varierade styrkan av denna emission högst betydligt. Langmuir och Rogers28 undersökte närmare detta fenomen och funno, att den ökade emissionsförmågan härrörde från toriumtillsatsen. En rad mycket ingående undersökningar följde, vilka först 10 år senare publicerades av Langmuir29. Den nedan anförda beskrivningen av »volfram-torium-problemet» ansluter sig direkt till nyss citerade arbete av Langmuir, med undantag för smärre ändringar i konstanter och övriga data, vilka bringats i överensstämmelse med de senaste årens forskningar.
Ekuru den LANGMUiRska teorien även i de senaste (1934) offentliggjorda läroböckerna, behandlande volfram-toriumproblemet, helt dominerar framställningen, måste dock framhållas, att en rad nyare undersökningar framtvingat en del avvikande tolkningar av de experimentella resultaten. På grund härav hava en hel del ur den LANGMUiRska teorien härledda resultat här utelämnats.
Toriumkatodens verknirfgssätt åskådliggöres bäst genom ett studium av dess vid olika temperatur högst växlande emissionsförhållanden.
Om en toriumoxidhaltig volframtråd upphettas till temperaturer över 2,600°K (»reduktionsområdet»), inträder en märkbar reduktion av oxiden till metalliskt torium (se fig. 1). Detta diffunderar härvid snabbt till trådytan, varifrån en ögonblicklig förångning äger rum. Trådens elektronemission blir sålunda ungefär densamma som från en ren volframyta.
Upphettas tråden till temperaturer mellan 2,300—2,600°K (»deaktiveringsområdet»), sker nybildningen av torium långsammare ock blir vid den nedre temperaturgränsen ej märkbar. Toriumförångningen från trådytan är dock alltjämt mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
