Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glödelektrisk emission från med främmande substanser beklädda metallytor av dr. G. Siljeholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bruka toriumkatoderna drivas vid en temperatur av omkring 1,900—2,000°K. Vid denna senare temperatur emitterar en sådan katod c:a 2.9 Amp/cm2, d. v. s. 1,000 gånger mer än en volframkatod vid samma temperatur.
Elektronemissionen från en torium-volframkatod är som nyss beskrivits i högsta grad beroende av det temperaturområde som användes. För att av en toriumhaltig volframtråd framställa en toriumkatod, d. v. s. åstadkomma en i möjligaste mån fullständigt med torium beklädd yta, bör man alltså på grund av detta temperaturinflytande på toriumomsättningen förfara på följande sätt.
1) Tråden upphettas några sekunder till temperaturer över 2,800°K. Härigenom bildas något torium, som åtminstone från trådens inre delar genom denna kortvariga upphettning ej hinner diffundera till ytan och förångas.
2) Tråden brännes några minuter vid 2,100°K; härvid diffunderar torium till ytan och bildar där ett monoatomärt skikt. Överskottet avdunstar snabbt (se härom nedan).
3) När det monoatomära skiktet kan anses färdigbildat, minskas temperaturen till 1,900°K. Härvid upphör toriumförlusterna från trådens inre och det redan förefintliga ytskiktet avdunstar praktiskt taget ej: katoden är aktiverad.
Ur elektronströmmens tillväxt vid olika aktiveringstider bestämde Langmuir diffusionskonstanten för torium i volfram. Senare undersökningar ha visat, att diffusionshastigheten i hög grad är beroende på metallens kristallstruktur. Diffusionsvä-garna sammanfalla vanligen med korngränserna; vid större kristaller (enkristalltrådar) sker dock möjligen diffusion i någon mån direkt genom kristallerna. Det är alltså tydligt, att en bestämning av diffusionskonstanterna endast gäller en viss kristallstruktur hos katoden och att sålunda alla de äldre undersökningarna av dessa storheter böra tolkas med hänsyn härtill.
Genom att aktivera en glödtråd i olika etapper, så att mer och mer torium genom diffusion bragtes till trådytan, fann Langmuir att elektronemissionen växer mot ett maximivärde för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
