Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm Carlheim-Gyllensköld som jordmagnetiker av lektor Kurt Molin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anledde Carlheim-Gyllensköld att beräkna I, D och totala
intensiteten för en punkt med Roms koordmater för vart hundrade
år från 1,000 f. Kr. till 2,000 e. Kr., därvid medtagande termer
till och med 3:e ordningen. Resultaten finnas nedlagda i här
återgivna kurvor, som tydligt framhäva den stora perioden på 3,000
år med överlagringar av perioderna 1,350 och 450 år.
Ekvationerna, som bestämma tidpunkterna för kurvornas maximi- och
minimiställen, kunna lätt uppställas, men de äro för komplicerade
för att kunna lösas. Av kurvorna framgår, att inklinationen och
totala intensiteten visa en serie motsvarande oscillationer med
rätt god överensstämmelse mellan tidpunkterna för maxima och
minima. Dessa motsvara ungefärligen deklinationskurvans
inflexionspunkter. Med stöd av dessa kurvor framhåller
Carlheim-Gyllensköld, att det är föga troligt, att inklinationen i Italien
någon gång under de åsyftade 3,000 åren kunnat gå ned till noll
eller därunder. Ett minimum inträffar visserligen för I vid den
tidpunkt Folghereiter avser, men I-värdet går ej längre ned
än till + 48°.5. Härvidlag måste dock framhållas, att
konstanterna c$, P™, varpå X, Y, Z-beräkningarna vila, i sig så att
säga koncentrerat resultatet endast av 350 års observationer, och
att här en betydande extrapolation föreligger.
Även om man avstår från att tillmäta de absoluta värden, som
innehållas i kurvorna, betydelse för extrapolerade tidsområden,
måste det erkännas, att kurvorna på ett förträffligt sätt
åskådliggöra de brukliga empiriska formlernas oförmåga att uttrycka
sekulärvariationen för längre tidsintervall.
Återstår att se huru tiden farit fram med
Carlheim-Gyllenskölds teori. Om denna skriver Adolf Schmidt så sent som 1921
i Physikalische Zeitschrift i en sammanfattande uppsats om
sekulärvariationen: »Diese griindlich durchgearbeitete Theorie besitzt
unzweifelhaft einen hohen Grad von Wahrscheinlichkeit; auf alle
Fälle ist sie die einzige bis jetzt aufgestellte, die ernstlich in
Betracht kommt.»
Men 1925 framträder J. Bartels med en kritik i Arkiv des
Erdmagnetismus. Bartels grundar sin beräkning av
koefficienterna till och med 3:e ordningen i potentialutvecklingen på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
