Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några drag ur kärnfysiken av docent Hannes Alfvén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEMENTARPARTIKLAR.
Ett lustrum tillbaka kände man tre olika slags
elementarpartiklar: 1. elektroner, negativt laddade partiklar med mycket liten
massa (0.90 • 10-27 g); 2. protoner eller vätekärnor, positivt laddade
ock 1840 ggr tyngre än elektronerna; 3. fotoner eller ljuskvanta.
Det var då naturligt att antaga att all materia var uppbyggd av
elektroner ock protoner, och att alltså även kärnorna bestodo av
dessa båda byggnadsstenar. En kärnas massa härrörde sig då
huvudsakligen från de protoner varav den bestod, så att en kärna
med massan M måste innehålla M protoner. Då kärnladdningen
Z alltid (utom för väte naturligtvis!) är mindre än M, måste en del
av protonernas laddning vara neutraliserad av i kärnan ingående
elektroner. En kärna med laddningen Z och massan M skulle
alltså bestå av M protoner och M—Z elektroner.
Emellertid vållade det mycket stora teoretiska svårigheter att
förklara existensen av elektroner i kärnan. De flesta av de
egenskaper, som elektronerna vanligen visade, tycktes saknas hos
dessa kärnelektroner. Och ändå måste man antaga att de
existerade för att få kärnornas laddning och massa att gå ihop.
Helt förändrat har läget blivit med upptäckten av ytterligare
två elementarpartiklar, neutronen och positronen.
Upptäckten av neutronen. År 1930 observerade Bothe och
Becker (i Heidelberg) att om man bombarderar vissa lätta atomer
(särskilt beryllium och bor) med a-partiklar, så uppstår en mycket
genomträngande strålning. De antogo att den var en slags
y-strålning och konstaterade att den kunde genomtränga 2 cm
bly innan dess intensitet reducerats till hälften (senare har man
lyckats påvisa strålningen sedan den genomträngt en 30 cm tjock
blyvägg). Fenomenet studerades vidare bl. a. i Paris av Irene
Curie-Joliot och F. Joliot, vilka visade, att om denna
strålning träffade ett ämne, som innehöll väte, så framkallade den
en proton-strålning (snabba vätekärnor, som satts i rörelse av
strålningen). Om man utgick från att strålningen var av y-natur,
visade det sig inte möjligt att med rimliga antaganden förklara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
