Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några drag ur kärnfysiken av docent Hannes Alfvén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11.00825 + 4.00106 + 0.00565 = 14.0042 + Mn + 0.00061 +0.0035
vilket ger Mn = 1.0067.
Det kar rått — och råder förresten ännu — strid om
neutronmassans storlek. Man kan beräkna den även ur andra reaktioner
och frågan är, vilka som ge det tillförlitligaste värdet. Detta beror
framförallt på hur noggrant de ingående kärnmassorna äro kända.
Dessutom måste man övertyga sig om att icke vid reaktionen energi
bortgår på något annat sätt t. ex. genom y-strålning.
Under sista året har frågan kommit i ett nytt läge. När man
i ekvationerna för vissa kärnreaktioner satte in de atomvikter,
som bestämts masspektrografiskt, blev överensstämmelsen ofta
ganska dålig. En systematisk analys av en hel del kärnreaktioner
ledde Oliphant (i Cambridge) att betvivla riktigheten av de med
mycken stor uppgiven noggrannhet mätta atomvikterna. Aston
kontrollmätte då själv några av dessa och fann till sin och hela
världens förvåning att noggrannheten var mycket överskattad och
flera atomvikter felbestämda. En allmän revidering av
atomvikterna har nu satts i gång, och innan något definitivt resultat av
den föreligger, är det för tidigt att diskutera de sista decimalerna
på atomkärnornas och neutronens massor. Det sannolikaste
värdet på neutronmassan är enligt Oliphant 1.0083.
Efter upptäckten av neutronen har allt tal om de besvärliga
kärnelektronerna varit förstummat. Man anser det nämligen
mycket sannolikare att kärnorna äro uppbyggda av protoner och
neutroner. Enligt denna föreställning, som emanerar från
Heisenberg, består en kärna med laddningen Z och massan M av Z
protoner och M — Z neutroner. Vi komma senare att närmare ingå
på detta.
Positronen. Inte långt efter upptäckten av neutronen
rapporterades av Anderson (i Pasadena) att ytterligare en ny
elementarpartikel upptäckts (1932). Han var sysselsatt med att
undersöka den kosmiska strålningen med hjälp av en Wilsonkammare.
Denna var placerad i ett starkt magnetfält (15,000 gauss) så att de
laddade partiklar, som passerade kammaren, avböjdes åt det ena
eller andra hållet beroende på om de voro. positivt eller negativt
laddade. Fig. 2 visar ett fotografi taget vid ett experiment av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
