Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den elektrolytiska dissociationsteorien av docent Erik Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 4. (Enl. Lange). Ordinata: Q. Abskissa: \/c.
AKTIVITETSKOEFFICIENTEN FÖR EN
ICKE-ELEKTRÖ-LYT I EN SALTLÖSNING.
Försätta vi en elektrolytlösning med en icke-elektrolyt,
kommer den senares aktivitet på grund av jonernas elektriska fält
att bliva skild från dess koncentration. Vanligen blir dess
aktivitet större än koncentrationen; aktivitetskoefficienten blir alltså
större än 1. Detta gör sig märkbart på olika sätt. Viktigast är, att
vid en svårlöslig icke-elektrolyt kommer lösligheten i
elektrolytlösningen att vara mindre än i det rena lösningsmedlet samt
vara beroende på elektrolytkoncentrationen. Förhållandet
mellan de båda lösligheterna är icke-elektrolytens
aktivitetskoefficient i elektrolytlösningen. Det här beskrivna fenomenet går
vanligen under namnet utsaltning. — Verkan av jonerna på
ickeelektrolytens aktivitet gör sig även märkbar på lösningens
osmotiska tryck, i det att detta blir större än summan av osmotiska
-trycken för elektrolyt- och icke-elektrolytlösningarna var för sig.
Problemet har från den moderna elektrolytteoriens synpunkt
behandlats bland andra av Debye. Tillsats av icke-elektrolyt till
koncentrationen c0 resulterar i ändring av lösningsmedlets
dielektricitetskonstant från D0 till D = D0 (1 — A • c0), där A är en kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
