Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teoretiska föreställningar om atomkärnorna. Av professor O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vågor av en våglängd något större än elektronens radie. Emedan
svårigheterna här hänga samman med, att man inte strängt kan
bli av med verkan av de mot alla möjliga våglängder svarande
virtuella strålningsprocesserna, förefaller det inte sannolikt, att
Borns eleganta införande av en elektronradie i den vanliga
elektrondynamiken undanröjer de kvantteoretiska svårigheterna.
Nya svårigheter av liknande slag uppträda i Diracs teori för den
positiva elektronen, som emellertid samtidigt undanröjde
svårigheten med vågekvationens negativa energier, som man en tid
uppfattade som mera allvarlig än den tycks vara. Allt som allt
kan man säga, att den vanliga elektronteorien beror på den
idealisationen, att man skarpt skall kunna skilja mellan elektronen
med dess bestämda massa och det yttre fält, som påverkar
densamma. Men redan i den klassiska elektrodynamiken kan man
inte göra detta vid dimensioner, där den till elektronens laddning
hörande elektromagnetiska energien blir jämförbar med dess
massenergi mc2, d. v. s. när det är fråga om rum, som inte längre
äro stora i förhållande till elektronens radie. I kvantteorien, dar
man vill uppfatta elektronens odelbarhet som ett principiellt
drag, bli dessa svårigheter allvarligare än i den klassiska teorien,
där man åtminstone formellt kan reda sig med att tilldela
elektronen en inre struktur.
Vid kärnorna kan man nu undgå dessa svårigheter, så länge
det inte är nödvändigt att betrakta elektroner inom kärnans
område, d. v. s. så länge man kan tala om protonerna och
neutronerna som oberoende partiklar. Vid behandlingen av
^-radioaktiviteten blir saken redan tvivelaktig. I Fermis teori opererar
man ju också med kopplingsenergier, som inte ha någon
motsvarighet i den vanliga elektronteorien. Sålänge de utsända
/?-partiklarnas våglängder äro stora i förhållande till kärnans
dimensioner, tycks det också vara möjligt att uppnå en dylik
formell beskrivning av fenomenen, vilken på det hela taget är
av samma art som den vanliga kvantteorien. Men redan vid
beräkningen av kärnkrafterna och de magnetiska momenten med
hjälp av Fermis teori blir det väsentligen fråga om vad som
sker inom områden av ungefär samma storlek som elektronens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
