Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teoretiska föreställningar om atomkärnorna. Av professor O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man så länge som möjligt håller frågan om partiklarnas
växel-verkningsenergi öppen. Det karaktäristiska för denna
behandling är, att man inte försöker att betrakta varje kärnpartikel
för sig utan tar hänsyn till den intima växelverkan, som enligt
Bohrs slutsatser ur neutronförsöken måste råda mellan
partiklarna. Härvid har det också blivit möjligt att ge en ny och
strängare grundval för Gamows teori för a-radioaktiviteten, som
ursprungligen vilade på ett dylikt egentligen otillåtet, idealiserat
enpartikelproblem.
4. GRÄNSERNA FÖR DEN KVANTMEKANISKA
METODEN.
Vi skola avsluta denna uppsats med några ord om gränserna
för det förfaringssätt, som begagnats vid försöken att göra reda
för atomkärnornas egenskaper. Man har länge vetat, att den
nuvarande behandlingen av elektronernas växelverkan med
elektromagnetiska fält stöter på en tämligen definitiv gräns
vid problem, där dimensioner, som inte längre äro stora i
förhållande till elektronens s. k. radie e2/mc2 = 2.8 .10—13 cm, spela
en roll. Detta gäller redan den klassiska behandlingen av
elektronproblemen och tvingade forskarna till spekulationer över
elektronens inre natur, ett problem, vars tvivelaktiga natur blir
uppenbar, när man betraktar elektronens ödelbarhet som ett lika
grundläggande faktum som odelbarheten av Plancks konstant.
Genom kvantteorien bli svårigheterna, som Waller och
Rosenfeld ha visat för strålningsteorien, också ytterligare skärpta.
Samma formalism, som i första tillnärmelse på ett riktigt sätt
beskriver de vanliga strålningsprocesserna, ger sålunda i andra
tillnärmelse upphov till en oändligt stor växelverkan mellan
elektronen och strålningsfältet. För att erhålla en ändlig
växelverkan av den ringa storlek, som man i verkligheten har,
åtminstone när det inte är fråga om allt för korta ljusvågor, måste man
bryta av vissa integraler, som egentligen skulle sträcka sig till
oändligt höga svängningstal, vid svängningstal, som motsvara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
