Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den kosmiska strålningen. Av fil. lic. Anna Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en apparat ute i världsrymden. Det kan tyckas som skulle detta
vara ett ouppnåeligt önskemål, men i själva verket ställer naturen
till vårt förfogande ett magnetfält, som mycket väl kan göra tjänst
vid analyserandet av de kosmiska primärstrålarna: jorden är ju
magnetisk; dess fält är visserligen svagt men har i gengäld en
ofantlig utsträckning. Redan då Bothe och Kohlhörster på grund
av sina koinciderande räknerör kommit till den övertygelsen, att
den kosmiska strålningen är av korpuskulär natur, framkastade
de tanken på att använda det jordmagnetiska fältet för
undersökning av höjdstrålningen. Vi veta ju genom Birkeland-Störmers
teori för polarskenen, att katodstrålar avböjas i det
jordmagnetiska fältet (se exempelvis Miiller-Pouillet: Lehrb. d. Phys. ll:e
uppl. 1928, V: 1, sid. 493). De elektroner, som solen utsänder,
intränga i vår atmosfär huvudsakligen på breddgrader, som ligga i
närheten av de magnetiska polerna. Kunna vi påvisa, att den
kosmiska strålningens intensitet varierar med den geomagnetiska
latituden, så kunna vi också vara övertygade om att den primära
kosmiska strålningen består av laddade korpuskler.
Kort innan Bothe och Kohlhörster framlade resultaten av sina
nyssnämnda iakttagelser, hade J. Clay (Holland) 1928 publicerat
sina första mätningar över höjdstrålningen på olika breddgrader,
utförda under en resa från Holland till Java. Han ansåg sig ha
påvisat, att intensiteten hos strålningen var större på högre
breddgrader än i närheten av ekvatorn. Riktigheten av Clays
iakttagelser betvivlades till en början; flera forskare sökte förgäves efter
denna »latitudeffekt» och ansågo Clays resultat bero på någon
dunkel felkälla. Men efter några år kommo utförliga
observationsserier, som bevisa, att den av Clay iakttagna effekten
verkligen existerar. Mellan åren 1931 och 1934 utsändes exempelvis
från Chicago under Comptons ledning 12 olika expeditioner och
med dessa samarbetade icke mindre än 80 fysiker, som gjorde
observationer på ett hundratal stationer i skilda delar av världen.
Genom Millikans försorg placerades samtidigt självregistrerande
elektroskop på fjärrgående fartyg; apparaterna måste dragas upp
en gång varannan dag, men fordrade för övrigt ingen tillsyn.
Elektroskopens utslag upptecknades på en fotografisk film. Även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
