Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något om de elektriska och magnetiska storheterna. Av fil. lic. Erik Ingelstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
val. Sommerfeld liksom Mie hålla dem skarpt isär och påpeka,
att den förra är en intensitetsstorhet, den senare en
kvantitetsstorhet. Den förra är en fältstyrka (-intensitet), den senare ett
mått på förändringen av det elektriska tillståndet (en elektrisk
»Erregung»). — Denna skillnad upprätthålles emellertid sällan i
litteraturen.
Likartat är förhållandet med H och J3, och som de dessutom äro
praktiskt vida viktigare, böra de här ägnas närmare
uppmärksamhet.
De magnetiska storheterna kunna ansättas och definieras med
hjälp av minst tvenne. fenomen. Den äldsta behandlingen knöt
sig till de permanenta magneterna och visar som bekant
vittgående formell analogi med elektrostatiken. Men efter Örsteds
upptäckt och dennas tydning hade ju magnetismen direkt
anknytning till de elektriska storheterna, och den andra vägen till
de magnetiska storheterna går över elektromagnetismen.
Man kan ju ej hysa mer än en mening om, vilka av dessa
fenomen som numera göra anspråk på det större intresset. Detta har
ej kunnat undgå att påverka själva definitionssättet.
Elektroteknikerna ha sålunda alltid av lättförståeliga skäl använt den senare
vägen, under det att fysikerna i sin litteratur ej varit benägna att
släppa den gamla framställningsformen. Men det förefaller, som
om det även här skulle vara naturligare att använda de
elektromagnetiska ekvationerna, dock med den reservationen, att man
ingalunda bör släppa den ur beskrivningens synpunkt
ändamålsenliga om än fysikaliskt orealiserbara storheten enhetspol. —
Teknikerna använda med fördel lagarna för magnetiska kretsar och
behandla dem på formellt likartat sätt söm elektriska, och denna
framställningsform är lätt att anknyta till de elektromagnetiska
definitionerna.
De eftersträvade precisa och entydiga definitionerna torde
därför böra utarbetas med huvudsakligt anlitande av de
elektromagnetiska fenomenen. I avvaktan på deras slutgiltiga form får
man nu nöja sig med riktlinjer.
Sommerfelds sätt att, som i tabellen antydes, direkt använda
de generella Maxwellska lagarna är naturligtvis synnerligen ele-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
