Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om värdena på c, e/m, e och h. Av docent Sten von Friesen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mätning år 1917, som gav exakt samma resultat. Felgränserna
angåvos (1917) till ± 0.005 • 10~10 e.s.e. Millikans stora
auktoritet medförde, att man ansåg frågan om elektronladdningens
storlek nära nog slutgiltigt besvarad. Ett antal andra
bestämningar syntes också bekräfta detta.
När därför år 1928 Bäcklin efter precisionsmätningar av de
absoluta våglängderna för ett antal röntgenlinjer1 kunde beräkna
ett värde på e, som var avsevärt högre än Millikans, ansåg man
allmänt att något princpiellt fel måste finnas hos den metod, som
Bäcklin använt. Han erhöll värdet (4.793 ^ 0.015) • 10~10 e.s.e.
Sedermera bekräftades denna skillnad genom ett antal nya
mätningar enligt samma metod av bl. a. Bäcklin själv och
amerikanen Bearden. Härvid erhölls ännu något högre värden. Man
började därför att noga skärskåda metoden för att finna orsaken,
till avvikelsen. Ett försök till förklaring var, att den vanliga
gitterekvationen inte skulle gälla för de mycket stora
infallsvinklär, som det här är fråga om. Detta antagande vann emellertid
ringa anklang, och har f. ö. nyligen experimentellt kullkastats. En
annan förklaring gick ut på att den täthet, som mätes för en stor
kalkspatkristall, ej kan användas vid dessa beräkningar. Detta
skulle bero på att kristallen skulle ha s. k. mosaikstruktur, d. v. s.
bestå av ett antal småkristaller, som kunna vara mer eller mindre
inskjutna i varandra. Goda argument kunde anföras mot dessa
antaganden, men trots allt ansåg man sig allmänt böra hålla fast
vid Millikans e-värde. För att nå ett definitivt avgörande måste
man tydligen, antingen upprepa Millikans mätningar och påvisa
att något fel föreligger där, eller också måste man finna en tredje
metod, vars noggrannhet var tillräcklig för att möjliggöra ett
säkert val mellan de båda konkurrerande e-värdena. Båda vägarna
ha beträtts under den senaste tiden, och båda ha givit till resultat
att det s. k. röntgenvärdet, sålunda det högre värdet, måste vara
det närmast riktiga.
År 1935 publicerade författaren resultaten av en
precisionsmätning av elektron våglängder med vars hjälp e kunde beräknas med
1 I årgång 1930 av Kosmos har Bäcklin själv redogjort för dessa
undersökningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
