Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare rön angående γ-strålar. Av fil. dr John Tandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att elektronen är bunden vid kä-rnan, som kar att taga upp
fotonens impuls, så att kravet på energiens och impulsens konstans
uppfylles. Fria elektroner giva icke upphov till fotoeffekt —
men väl till spridd strålning. Elektroner i K-skalet ha större
verkan än sådana i L-skalet och dessa senare dominera över
elektronerna i M-skalet o. s.- v. Samtidigt med absorption från
dylika elektroner erhålles vid nivåernas återbesättande en
fluorescens-strålning i form av K-, L- o. s. v. strålning, karakteristisk
för det absorberande ämnet.1 Fotoelektronernas- fördelning i
rummet är symmetrisk i förhållande till ett plan, vinkelrätt mot
den infallande strålen, så länge denna är av ringa energi. För
högre frekvenser dominera de elektroner, som utslungas åt den
sida, som innehåller den primära strålningens fortsatta bana.
KÄENFOTOEFFEKT.
Den av Chadwick och Goldhaber (1934) upptäckta
kärnfoto-effekten innebär, som redan nämnts, att ett ljuskvantum av högt
energiinnehåll utlöser en kärnreaktion, varvid en neutron
utsändes. För att reaktionen skall kunna komma till stånd fordras,
att nämnda energi skall överskrida ett visst tröskelvärde. Den
först upptäckta reaktionen (med deuterium) har tröskelvärdet
vid 2.2 eMV. Den av Szilard och Chalmers strax efteråt funna
reaktionen med beryllium kräver blott 1.6 eMV. Man genomsökte
systematiskt periodiska systemet, men fann icke med säkerhet
några vidare kärnfotoeffekter, så länge man blott hade de
naturliga y-strålarna till hjälp. (Den maximala energien hos dessa är
att finna bland y-strålar från Th C" med hv = 2.62 eMV.) Det
var emellertid rimligt att antaga, att fenomenet icke skulle vara
begränsat till blott de nämda atomslagen, det gällde blott att
skaffa tillräckligt högfrekvent y-strålning, för att även kunna
sönderdela andra atomer. Det rätta redskapet användes av
Bothe och Gentner (1937), som funno, att de y-strålar, som
beledsaga kärnreaktionen mellan litium och väte (se vidare sid.
1 om > Ek o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
