Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aerodynamiska laboratorier. Av professor I. Malmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ma ram, så att flygplanets läge relativt ramen blir fixerat.
Flygplanet är emellertid vridbart kring en horisontell tväraxel genom
strävorna A:s övre ändar. Vridning kring denna axel (=
anfallsvinkeländring) åstadkommes genom förlängning eller
förkortning av strävorna B medelst motordrivna skruvar. Genom
vridning av den vridbara ramen kring centrum C ändras
flygplanets girvinkel. De till ramen D överförda vertikala krafterna
(=. lyftkraften) överföras via de vertikala stängerna E till de
fyra vågarna F. Stången 6r, parallell med vindriktningen,
överför motståndet till vågen J; den arbetar härvid emot den kända
motvikten H. De horisontella, mot vindriktningen vinkelräta
krafterna (sidokrafterna) överföras via stängerna K (en i
fram-och en i bakre ändan av ramen D) till vågarna M, varvid de
arbeta emot de kända motvikterna L. Förutom lyftkraft,
motstånd och sidokraft erhålles på detta sätt, med kännedom om
hävarmarnas storlek, momenten med avseende på ett till ramen
D refererat axelsystem (»vindfast axelsystem»). Krafter och
moment med avseende på något flygplanrefererat axelsystem
kunna sedan härav beräknas.
De flygplanet uppbärande strävorna äro skyddade av
strömlinjeformade kåpor, anordnade så att luftkrafterna å desamma
icke överföras på strävorna eller ramen.
I de aerodynamiska laboratorierna kommer naturligtvis icke
enbart dylika kraftbestämningar ifråga. Som exempel på andra
uppgifter må nämnas bestämningar av tryckfördelningen över en
kropps yta med tillhjälp av manometriska metoder.
I det föregående har redan antytts, att till följd av strålens
ändliga tvärsnitt luftkraftsvärdena avvika från dem, som skulle
erhållas, om modellen med samma hastighet och samma
inställning relativt rörelseriktningen fördes fram i fria luften.
Avvikelserna låta sig emellertid beräknas. Teorien för omräkningarna
ar alltför omfattande för att här kunna refereras. Slutresultaten
skola emellertid antydas ifråga om en flygplanvinge. I en fri
stråle behöver vingen inställas med en större anfall svinkel
relativt strömriktningen än vid rörelse i fria luften, för att vid samma
hastighet samma tvärkraft (lyftkraft) skall erhållas. Teorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
