Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Isaac Newton. Av professor C. W. Oseen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så bör det träffa jorden icke rakt under utgångspunkten, utan
något öster om denna, emedan det från sin utgångspunkt
medtagit en hastighet mot öster, som är något större än den, som,
den underliggande punkten på jorden haft. Hooke förelade denna
uppsats för Royal Society, men bifogade en kritik av en
teckning, som Newton låtit åtfölja densamma. Kritiken kom, Newton
tillhanda. Naturligtvis blev han utom sig. I detta tillstånd
var det, som det kosmologiska problemet grep honom. Den
grundläggande satsen, att en punkt, som attraheras av ett fast centrum
med en kraft, som är omvänt proportionell mot kvadraten på
avståndet, under vissa förutsättningar rör sig i en elliptisk bana,
där attraktionscentrum är brännpunkt, var det resultat, som
vid denna tid vanns.
Ännu ett moment bör hågkommas. Newton stod icke ensam
i sin kamp med problemet. En vetenskaplig entusiast, Edmond
Halley, stod bakom honom. Utan honom hade icke Principia
kommit till. Det var han, som stod den ekonomiska risken vid
Principias tryckning. Av ännu långt större värde var dock hans
mottaglighet för Newtons tankar. Det var icke opposition och
kritik Newton fick mottaga av honom. Det var beundran. Utan
denna beundran hade Newton aldrig kommit in i de aderton
månader av skapande helvete, under vilka Principia kommo till.
Jag har sagt, att opposition och kritik gent emot Newtons verk
för honom voro olidliga. I fråga om hans Cambridgeliv har jag
intet att tillägga till detta yttrande. Men då Newton 1696 lämnat
det lugna universitetslivet och överflyttat till London, öppnade
sig för honom ett nytt liv, där han måste uppträda icke blott
som en tänkande människa utan även som en handlande. I
synnerhet blev detta fallet, sedan han år 1703 blivit Royal Societys
president, en ställning, som han behöll livet ut. Med avseende
på Londontiden reser sig alltså den frågan: hurdan var Newton
i sitt handlande? Hurdan var hans karaktär?
Man kan till svar på denna fråga till en början konstatera,
att oviljan mot opposition och kritik av verket under Londontiden
övergår till en mycket stark ovilja mot opposition och kritik
över huvud. Den enda styrelseform beträffande Royal Society,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
