Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nya elementarpartiklarna och deras roll i den moderna kärnforskningen. Av fil. lic. Folke Norling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen, nämligen uppordnande av det stora experimentella
material, som linie-, röntgen- och bandspektroskopi samlat, samt
(indirekt) prövning och utveckling av kvantteorierna. Men i
synnerhet de experimentella undersökningarna av de radioaktiva
fenomenen, vilka enligt denna modell måste tillskrivas kärnan,
inriktade så småningom på allvar intresset på dennas konstitution.
Att en kärna kunde sönderfalla, talade för att den i sin tur
var uppbyggd av enklare beståndsdelar. De enklaste partiklar,
man kände till, voro protonen eller vätekärnan samt den negativa
elektronen. I överensstämmelse härmed såg den kärnmodell, som
så småningom utbildades och som så sent som 1932 var den
allmänt använda, ut på följande sätt. En kärna med ordningstalet
Z i periodiska systemet och masstalet A (masstalet = närmast
atomvikten liggande hela tal) består av A stycken protoner och
A—Z stycken elektroner, så att antalet överskjutande positiva
laddningar i kärnan blir Z. Det ansågs plausibelt, att största
möjliga antal protoner och elektroner i kärnor, där deras antal
var tillräckligt stort, voro sammanslutna till något större
byggnadsstenar, a-partiklar (heliumkärnor), med vardera 4 protoner
och 2 elektroner. För sammanhållningen måste krafter
förutsättas, vilka för små avstånd mellan protonerna eller
a-partiklarna voro attraktiva, för stora avstånd repulsiva i enlighet med
Coulombs lag (elektronerna försummades i allmänhet »för
enkelhetens skull» vid beräkningarna).
Utifrån denna kärnmodell lyckades det Gamow att med hjälp av
kvantmekaniska föreställningar ge en tämligen tillfredsställande
teori för a-sönderfallet. Men i övrigt var modellen alltför
ofullkomlig för att möjliggöra en enhetlig tydning av det stora
experimentella material, som så småningom hopades framförallt genom
undersökningarna av den naturliga radioaktiviteten,
kärnsprängningar, hyperfinstruktur och isotopiförhållanden. Därtill kom,
att den kämpade med uppenbara svårigheter, framförallt då
följande.
Som närmare utredningar visa, är Diracs teori för
elektronen icke användbar för elektronerna inom kärnan, eftersom
avståndet mellan partiklarna i kärnan är ungefär just så stort som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
