Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nya elementarpartiklarna och deras roll i den moderna kärnforskningen. Av fil. lic. Folke Norling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
motiverade förutsättningen, att neutronen följer Fermi-statistik
samt har spinnet 1/2, komma även statistik och spin hos de av
protoner och neutroner uppbyggda kärnorna att motsvara
verkligheten.
Den första viktiga frågan, då det gäller att göra beräkningar
över en av protoner och neutroner sammansatt kärna, blir
givetvis denna: vilket är det matematiska uttrycket för växelverkan
mellan elementarpartiklarna (proton—proton, proton—neutron
och neutron—neutron)? Vad som i första hand behövs är m. a. o.
en »kraftansats» — det har ovan antytts, att man kan vänta, att
kvantmekaniken är tillämplig på den nya kärnmodellen, då inga
lätta partiklar ingå i densamma. Beträffande den erforderliga
kraftansatsen ger erfarenheten några viktiga upplysningar. Det
är sålunda ett känt faktum, att den totala bindningsenergien hos
en kärna, åtminstone vid ej alltför lätta sådana, är proportionell
mot antalet ingående partiklar (vid tyngre kärnor ökas
bindningsenergien med ungefär 8 MeV /millioner elektronvolt/ för varje ny
proton eller neutron, som tillfogas). På samma sätt är kärnans
volym proportionell mot antalet kärnpartiklar. Dessa
omständigheter tala för att kärnkrafterna äga mättningsegenskaper eller
m. a. o. ha valenskaraktär liksom de krafter, som åstadkomma
den kemiska bindningen. Man kan också uttrycka detta
förhållande genom att säga, att varje kärnpartikel i kärnan endast
står i växelverkan med ett begränsat antal andra, nämligen de
närmaste grannarna. Krafterna, som givetvis äro attraktiva, äro
alltså verksamma endast på mycket små avstånd. Då
kärnpartiklarna sålunda förhålla sig precis som molekylerna i en vätska,
benämnes denna kärnmodell ofta droppmodellen.
I sina grundläggande arbeten över kärnbindningen antogo
Heisenberg och Majorana, att de verksamma krafterna äro
utbyteskrafter (ombyteskrafter), liknande de krafter, som
enligt London och Heitlers bekanta teori binda samman atomer
till molekyler. Medan Majorana antog, att växelverkan härrör
endast från en »platsväxling» mellan de båda partiklarna —
man tänkte till att börja med huvudsakligen på protonen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
