Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nya elementarpartiklarna och deras roll i den moderna kärnforskningen. Av fil. lic. Folke Norling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(»yukonen») för desamma. Som gemensamt namn har föreslagits
benämningen »barytron».
Den tunga elektronen. Föreställningarna om den kosmiska
strålningens sammansättning förete en ständig växling, varför en
beskrivning av desamma alltid riskerar att bli föråldrad, innan
den når läsekretsen. Dock synes det, som om man i den växlande
bilden kunde urskilja några mera hållbara och tillförlitliga drag,
vilka vi här söka sammanfatta för att underlätta förståelsen av
det följande. Så är det enligt undersökningar av den s. k.
geomagnetiska latitudeffekten tydligt, att strålningen kommer
utifrån världsalltet och att den primärt är en partikelstrålning,
bestående av positiva och negativa partiklar i ungefär samma
antal. I jordatmosfären och i materia vid jordytan ger
strålningen upphov till ett antal sekundäreffekter. Den bäst
undersökta och uppenbarligen rikligast förekommande av dessa är
bildningen av skurar eller knippen (»showers») av partiklar, ofta
i stort antal. Enligt undersökningar i Wilsonkammare utgöras
skurarna till största delen av positiva och negativa elektroner
samt ljuskvanta (de senare kunna ej så lätt registreras).
Bhabha—Heitlers bekanta teori förklarar skurbildningen som
en kaskadprocess: energirika elektroner utsända hård
bromsningsstrålning (y-strålning), denna ombildas i kärnfält till elektronpar,
vilka åter giva bromsningsstrålning etc.
På grund av sin höga energi förlora de i höjdstrålningen
förekommande elektronerna energi huvudsakligen genom
bromsningsstrålning. Man har skäl att vänta, att storleken av dessa
elektronernas energiförluster i materia skall kunna tämligen väl beräknas
medelst en av Bethe och Heitler härledd kvantmekanisk
formel. Experimentella undersökningar ha också bekräftat denna
förmodan.
I ett arbete från början av 1937 redogöra de båda amerikanska
forskarna Anderson och Neddermeyer just för sådana i
Wilsonkammare utförda mätningar över energiförlusterna hos
energirika elektroner vid deras passage genom materia (skikt av bly
eller platina). De finna liksom i föregående arbeten, att de
uppmätta energiförlusterna i allmänhet stämma bra med de teore-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
