Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
som om hon vore en klippa; och i denna vildmark kommo
snart nog de vilda varelser, som väl kände till Kalis helge-
dom, tillbaka för att se på inkräktaren. Langurerna, Hima-
lajas stora gråskäggiga apor, voro naturligtvis de första,
ty de äro fulla av nyfikenhet; och när de hade slagit om-
kull och prövat sina tänder på staven med mässingskrycka
och gjort grimaser åt antilophuden, kommo de överens
om, att den mänskliga varelse, som satt där så stilla, var
ofarlig. På aftonen brukade de hoppa ned från tallarna och
med framsträckta händer tigga om mat för att därpå åter
kasta sig upp i träden i mjuka svängar. De tyckte också
om värmen från elden och skockade sig omkring den, till
dess Purun Bhagat måste skjuta undan dem för att lägga
på mera bränsle; och på morgonen fann han ofta nog en
luden apa delande hans filt. Hela dagen i ända kunde en
eller annan av stammen sitta bredvid honom stirrande ut
över snövidderna, sakta gnolande, med en obeskrivligt
förnumstig och allvarlig min.
Efter aporna kom barasingan, den stora hjorten, som lik-
nar vår kronhjort, men är mycket grövre. Han tyckte om
att mot Kalistatyens kalla stenar skrubba av sammeten på
sina horn, och han stampade med fötterna, när han såg
mannen vid helgedomen. Men Purun Bhagat rörde sig
aldrig, och småningom makade den kungliga hjorten sig
närmare och nosade på hans axel. Purun Bhagat lät sin
kalla hand glida utefter de heta hornen och vidröringen lug-
nade det vresiga djuret, som böjde sitt huvud, och så gned
Purun Bhagat mycket sakta av sammeten. Sedan kom
barasingan med sin hind och kalv — fridsamma varelser,
som tuggade på den helige mannens filt — eller också kom
han ensam under natten, med ögonen gröna i det flämtande
eldskenet, för att få sin andel av färska valnötter. Slut-
ligen kom också myskhjorten, den skyggaste och nästan
minsta av småhjortarna, med sina stora, kaninliknande öron
på spänn. Till och med den strimmiga, tysta muschick-
nabha måste nödvändigt fram och utforska vad ljuset i
helgedomen betydde, och stack sin älglika nos i Purun
Bhagats knä, kommande och gående med skuggorna från
elden. Purun Bhagat kallade dem alla »mina bröders», och
hans lågmälda rop: » Bä! Bä!» lockade fram dem ur skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
