Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
vid middagstiden, om de voro inom hörhåll. Den hima-
lajanska svarta björnen, retlig och misstänksam — Sona
med det V-formiga vita märket under hakan — gick förbi
där mer än en gång; och då Bhagat inte visade någon
fruktan, visade Sona inte någon vrede, utan tittade på
honom och kom närmare och tiggde sin del av smeknin-
garna, en bit bröd eller vilda bär. Ofta i de tysta morgon-
gryningarna, när Bhagat brukade klättra upp till själva
kammen av det skrovliga passet för att se den röda dagen
vandra längs snötopparna, kunde han finna Sona vädrande
och grymtande i hälarna på sig, stickande en nyfiken fram-
tass under en kullvräkt trädstam och åter dragande ut
den med ett otåligt »2uff>; eller också väckte hans morgon-
tidiga steg Sona, där han låg hoprullad, och den stora besten
reste sig rakt upp och beredde sig till strid, till dess han
hörde Bhagats röst och kände igen sin bästa vän.
Nästan alla eremiter och heliga män, som leva fjärran
från de stora städerna, ha rykte om sig att kunna göra
underverk med vilddjuren; men hela underverket ligger i
att hålla sig stilla, aldrig göra en hastig rörelse och att på
en god stund åtminstone aldrig se på besökaren. By-
folket såg barasingans konturer skrida majestätiskt fram
likt en vålnad genom skogen bakom helgedomen; såg minau-
len, Himalajas fasan, flammande i sina grannaste färger
framför Kalis staty, och langurerna, som sutto på hasarna
inne i helgedomen och lekte med valnötskal. Några av
barnen hade också hört Sona sjunga för sig själv på björn-
sätt, bakom de nedstörtade klippblocken, och Bhagats
rykte som undergörare var befäst.
Och likväl var ingenting mera fjärran från hans tankar
än underverk. Han ansåg, att allt var ett enda stort
Under, och när en människa vet detta, har hon någonting
att hålla sig till. Han visste med säkerhet, att det fanns
ingenting stort och ingenting litet i denna värld, och dag
och natt bemödade han sig att tänka ut vägen till tingens
hjärta, vägen tillbaka till det ställe, därifrån hans själ hade
kommit.
Medan han så grubblade, växte hans okammade hår och
föll ned kring hans axlar, stenplattan bredvid antilophuden
urholkades av den mässingskryckade stavens doppsko,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
