Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
medan aporna gnällande drogo i hans kläder och Sona satt
på bakbenen och vrålade.
»Fort genom dalen och upp på nästa fjälltopp!> skrek
Purun Bhagat. »Lämna ingen kvar! Vi följa!»
Så började folket springa, som endast bergfolk kan det,
ty de visste, att vid ett jordskred måste man klättra upp till
högsta punkten på andra sidan dalen. De flydde, vadande
genom den lilla älven i dalbottnen, och klättrade flämtande
uppför de i avsatser liggande fälten på andra sidan, medan
Bhagat och hans bröder följde efter. Högre och högre
klättrade de uppför det motsatta fjället, ropande varandra
vid namn — byns namnupprop — och i deras fotspår stre-
tade den stora barasingan, nedtyngd av Purun Bhagats
svikande krafter. Slutligen stannade hjorten i skuggan
av en djup tallskog, femhundra fot upp på fjällsidan. Hans
instinkt, som hade varnat honom för det annalkande jord-
skredet, sade honom, att här kunde han vara säker.
Purun Bhagat sjönk maktlös ned vid hans sida, ty det
kalla regnet och det häftiga klättrandet togo hans liv.
Först hann han dock ropa till de spridda facklorna där
framme:
zStannen och räknen eder!»
När han så såg ljusen samlas i en klunga, viskade han till
hjorten:
>Stanna hos mig, Broder! Stanna... tills... jag...
går bort.»
Där hördes i luften en suck, som växte till ett sorl, och
sorlet växte till ett dån, och dånet översteg allt vad man
dittills hade hört, och fjällsidan, på vilken byfolketstod,svep-
tes i mörker och skälvde av stöten. Så kom en ton, stadig,
djup och fyllig som djupa C på en orgel, och överröstade
allting annat under kanske fem minuter, under det att
själva tallrötterna darrade därvid. Den dog bort, och
ljudet av regn, som föll milsvitt på hård mark och gräs,
förvandlades till det dämpade trummandet av regn på mjuk
jord. Detta talade för sig själv.
Ingen av byfolket — icke ens prästen — var nog djärv att
tilltala Bhagat, som hade räddat deras liv. De kröpo ihop
under tallarna och väntade, tills dagen bröt in. När den
kom, blickade de ned över dalen och sågo, att det, som hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
