Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
» Åh, I kommen för att varna mig», sade han, i det han
rätade upp sig. »Bättre än detta skola vi göra, bättre än
detta. Ut nu och låna mig din nacke, Broder, ty jag
har endast två fötter.»
Han grep med sin högra hand fast i barasingans borstiga
nacke, höll ut facklan med sin vänstra och skyndade ur
helgedomen ut i den fasansfulla natten. Inte minsta vind-
fläkt rörde sig, men regnet nästan dränkte facklan, under
det att den stora hjorten rusade utför branten, glidande
på bakhasarna. Så snart de kommit ut ur skogen, slöto
sig flera av Bhagats bröder till dem. Han hörde, om han
än icke kunde se det, langurerna trängas omkring ho-
nom, och bakom dem ljöd Sonas o-h-h! o-h-k! Regnet
tovade ihop hans långa vita hår till rep, vattnet plaskade
kring hans nakna fötter, och hans gula mantel smet sig fast
kring hans bräckliga gamla kropp; men han gick stadigt
utför branten, stödjande sig på barasingan. Han var nu
inte längre en helig man, utan sir Purun Dass K. C. I. E.,
statsminister i en icke ringa stat, en man van att befalla,
på väg att rädda liv. Utför den branta, plaskande stigen
vällde de ned alla tillsammans, Bhagat och hans bröder,
nedåt, oupphörligt nedåt, till dess hjorten knäppte och
snavade mot muren till en tröskplats och fnyste, därför
att han vädrade människor. Nu voro de vid mynningen till
byns enda, krokiga gata, och Bhagat bultade med sin stav
på de tillbommade fönstren i grovsmedens hus, under det
att facklan flammade upp i skydd av takfoten.
»Upp och utb skrek Purun Bhagat; och han kände inte
igen sin egen röst, ty år hade gått, sedan han talade högt med
en människa. > Berget faller — berget håller på att störta in!
Upp och ut, o, I därinne!»
»Det är vår Bhagat», sade smedens hustru. >»Han står
därute bland sina djur. Samla ihop barnen och gå ut och
väck de andra!»
Väckningsropet flög från hus till hus, medan djuren, som
trängdes på den smala gatan, böljade och skockades kring
Bhagat och Sona brummade otåligt.
Folket rusade ut på gatan — de voro, alla räknade, inte
mer än sjuttio själar — och i skenet från facklorna sågo de
sin Bhagat hållande tillbaka den förskräckta barasingan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
