Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
borde jag ha förstått. Varken jord, himmel eller vatten
visar schakalen någon barmhärtighet. Jag såg ett vit-
ansiktes tält förliden årstid efter regnen, och jag tog och
åt upp en ny gul tygel. Vitansiktena garva inte sitt läder
på riktigt sätt. Jag blev mycket sjuk av det.»
»Jag råkade ännu värre ut>, sade Adjutanten. När
jag var i min tredje årstid, en ung och käck fågel, gick jag
ned till floden, där de stora båtarna komma in. Engels-
männens båtar är tre gånger så stora som den här byn.»
>Han har varit så långt som till Delhi och vill nu in-
billa oss, att allt folket där går på huvudet>, mumlade
schakalen. Krokodilen öppnade sitt vänstra öga och såg
skarpt på Adjutanten.
»Det är sanning», vidhöll den stora fågeln. »En lögnare
ljuger bara, när han har hopp om att bli trodd. Ingen,
som ej själv sett de där båtarna, kunde tro, att det var
sanning.»
»Det där låter mera resonabelt>, sade krokodilen. »Fort-
sätt!»
»Från det inre av en så’n där båt tog man fram stora
stycken av ett vitt ämne, som om en stund förvandlades
till vatten. Mycket splittrades och föll på stranden, och
resten förde man skyndsamt till ett hus med tjocka murar.
Men en båtkarl tog skrattande ett stycke, som inte var
större än en liten hund, och kastade det åt mig. Jag —
hela mitt folk — sväljer utan besinning, och det där styc-
ket sväljde jag efter vår vana. Genast greps jag av en
utomordentlig köld, som började i krävan, sprang ned i
de yttersta spetsarna av mina tår och till och med be-
rövade mig talförmågan, medan båtkarlarna skrattade
åt mig. Aldrig i mitt liv har jag känt maken till köld.
Jag dansade i min sorg och bestörtning, tills jag åter kunde
draga andan, och då fortsatte jag att dansa och ropade
ve över denna världens falskhet; och båtkarlarna hade
roligt åt mig och skrattade, så att de lågo dubbla på mar-
ken. Det allra märkvärdigaste med hela saken, frånsett
den underbara kölden, var att ingenting fanns i min kräva,
när jag hade slutat min veklagan.»
Adjutanten hade gjort sitt bästa att beskriva sina
känslor, då han råkade svälja ett sjuskålpundsstycke av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
