Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
de virvla upp vattnet bakom sig med en svans, och
ER
2» Äro tre gånger så stora som min by. Mina båtar voro
låga och vita; de virvlade upp vattnet på vardera sidan och
voro inte större än en sanningstalande persons båtar böra
vara. De riktigt skrämde mig, och jag lämnade vattnet
och begav mig gående tillbaka till denna min flod, gömde
mig undan på dagen och vandrade på natten, när jag inte
kunde få fatt i några små floder att färdas uti. Jag kom
till min by igen, men jag hade inte hopp om att få återse
någon av mitt folk där. De funnos dock kvar och höllo
på att plöja och så och skörda och gingo fram och tillbaka
på sina fält lika lugnt som deras egen boskap.»
»Var det fortfarande gott om föda i floden?» sade scha-
kalen.
»Mer än jag önskade. Till och med jag — och jag äter
inte gyttja — till och med jag blev trött på kosten och, efter
vad jag vill minnas, litet rädd för denna ständiga ström av
tysta. Jag hörde mitt folk säga i min by, att alla engels-
män voro döda; men de som kommo, med ansiktet nedåt,
flytande med strömmen, voro icke engelsmän, och det såg
också mitt folk. Då sade mitt folk, att det var bäst att
inte säga någonting alls, utan bara betala skatterna och
plöja landet. Efter en lång tid blev floden renare, och
de som kommo ned, hade blivit dränkta av översvämnin-
garna, såsom jag tydligt kunde se; och fastän det inte var
så lätt längre att få föda, var jag hjärtans glad. Ett litet
rov då och då är inte så illa — men till och med en krokodil
kan ibland få för mycket, som ordspråket säger.»
> Underbart! I sanning underbart!» sade schakalen.
> Jag har blivit fet bara genom att höra talas om så mycket
god mat. Och efteråt, vad hände då, om jag vågar fråga,
o, du de Fattiges Beskyddare?»
»Jag gav mig själv det löftet — och vid Gungas Högra
och Vänstra, jag smällde ihop käkarna vid den eden! — att
jag aldrig mera i mitt liv skulle ge mig ut på vandring. Så
levde jag vid Trapporna i närheten av mitt eget folk, och
jag vakade över dem år efter år, och de älskade mig så myc-
ket, att de kastade ringblomkransar på mitt huvud, när de
sågo det lyftas. Ja, och mitt Öde har varit mycket vän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
