Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
kände han sig också som en högst viktig person, och på
jämn, svart is, med modigt hjärta och en snabb armbåge,
rykte han i väg över vidderna nästan lika snabbt som en
vargflock i fullt skall. Han brukade färdas tio till femton
kilometer ut till sälhålen, och när han kom till jaktplatsen,
ryckte han loss en dragrem från pitun och släppte lös
den stora svarta ledaren, som var den klokaste hunden i
spannet.
Så snart hunden hade vädrat upp ett andningshål,
vände Kotuko släden upp och ned och drev ned ett par
avsågade renhorn djupt i snön, så att de stucko upp som
handtagen på en rullstol; och nu kunde spannet icke
komma någon vart. Så kröp han fram tum för tum och
väntade tills sälen kom upp för att andas. Då stötte han
hastigt till med spjutet, vid vilket löplinan var fäst, och
halade upp sälen till iskanten, medan den svarta led-
hunden kom fram och hjälpte till att draga den döda
sälen över isen till släden. Nu kom ögonblicket, då de
selade hundarna började ett förtvivlat tjutande och gnäl-
lande, och Kotuko lät den långa pisktampen likt ett röd-
glödgat järn vina kring deras nosar, till dess sälkadavret
varstelfruset.
Hemfärden var ett styvt arbete. Den lastade släden
måste med mycken varsamhet föras fram på den ojämna
isen, och hundarna satte sig ned och blängde hungrigt
på sälen i stället för att draga. Slutligen kommo de in på
den välnötta slädvägen till byn, och hej hopp! i vinande
fart bar det nu i väg över den klingande isen, med huvu-
dena ned och svansarna i vädret, medan Kotuko stämde
upp »Angutivun tai-na tau-na-ne taina»> (Den hemvän-
dande jägarens sång), och röster hälsade honom från hydda
efter hydda — allt under det mörka, stjärngnistrande
fästet.
När Kotukohunden blev fullväxt, fick också han roligt.
Han kämpade sig stadigt upp genom hela spannet i strid
på strid, till dess han en vacker dag vid kvällsmåltiden
gav sig i kast med den stora svarta ledaren (Kotuko såg,
att det gick ärligt till) och gjorde honom till andra hund,
som det hette. I och med detsamma var han befordrad
till ledhundens långa dragrem och fick springa fem fot:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
