Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
framför alla de andra: det var hans plikt att gå emellan
vid alla slagsmål i sele eller i frihet, och han bar ett hals-
band av koppartråd, mycket tjockt och tungt. Vid sär-
skilda tillfällen matades han med kokt föda inne i hyddan,
och ibland tilläts det honom att sova på bänken hos
Kotuko.
Han var en präktig hund på säl och kunde hålla stånd
mot en myskoxe genom att springa runt omkring honom
och nafsa honom i benen. Han kunde till och med —
och detta är för en slädhund det största provet på tapper-
het — bjuda den utmärglade polarvargen spetsen, detta
djur som alla nordens hundar i regeln frukta mera än
någonting annat, som färdas på snön. Han och hans herre
— de räknade ej de vanliga spannhundarna som sitt säll-
skap — jagade tillsammans dag efter dag och natt efter
natt — den pälsklädda gossen och den vilda, långraggiga,
smalögda, vittandade, gula besten.
Allt en inuit har att göra är att skaffa föda och päls-
verk åt sig själv och sin familj. Kvinnfolken förfärdiga
kläder av pälsverket och hjälpa stundom till med att
fånga smärre villebråd; men den huvudsakliga födan —
och inuiterna äta ofantligt — måste anskaffas av männen.
Om tillförseln tryter, finns det ingen att köpa eller låna
eller tigga utav. Folket måste då dö.
En inuit tänker icke på den möjligheten, förrän han
blir tvungen därtill. Kadlu, Kotuko, Amoraq och den lille,
som sprattlade i pälspåsen och tuggade på späckbitar
dagen i ända, voro så lyckliga som någon familj i världen
kan vara. De tillhörde en mycket saktmodig ras — en
inuit råkar sällan i vredesmod och slår nästan aldrig ett
barn — och förstodo sig inte riktigt på att säga en grov
lögn, ännu mindre att stjäla. De voro nöjda att med har-
pun och spjut tillkämpa sig livets nödtorft djupt in i den
bittra, hopplösa kölden; att le sina flottiga leenden och
på aftnarna berätta kusliga historier om spöken och troll,
att äta, till dess de inte orkade äta mera, och sjunga kvin-
nornas ändlösa sång: »Amna aya, aya amna, ah! ah!»
under de långa, av lampor upplysta dagarna, medan de
lagade sina kläder och jaktredskap.
Men en förfärlig vinter slog allt fel. Tununirmiut åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
