Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
vände från det årliga laxfisket och uppförde sina hyddor
på den nya isen norr om Bylots ö, beredda att gå ut på
säljakt, så fort havet hade frusit. Men det blev en tidig
och svår höst. Under hela september rådde oavbrutet
envisa stormar, som bröto upp den jämna sälisen, där
denna endast var fyra eller fem fot tjock, drev den inåt
land och byggde upp en stor, omkring trettio kilometer
bred barriär av hopklumpade, sönderbråkade och spetsiga
isblock, över vilka det var omöjligt att draga slädarna.
Iskanten, utanför vilken sälarna brukade fiska under
vintern, låg kanske trettio kilometer bortom denna barriär
och utom räckhåll för Tununirmiut. Men trots detta skulle
de nog ha kunnat draga sig fram genom vintern på sitt
förråd av frusen lax och hopsamlat späck och vad sna-
rorna kunde ha givit dem; men under december stötte en
av deras jägare på en tupik, ett tält av pälsverk, där tre
kvinnor och en flicka lågo halvdöda. Männen hade kom-
mit långt norrifrån och krossats i sina små jaktbåtar av
skinn, under det de jagade den långbetade narvalen.
Kadlu måste naturligtvis fördela kvinnorna på hyddorna
i vinterbyn; ty ingen inuit vågar neka en främling mat.
Han vet aldrig, när det kan bli hans egen tur att behöva
be därom. ’Amoraq tog flickan, som väl kunde vara en
fjorton år, i sitt eget hus som ett slags tjänarinna. På
snitten av hennes skarpspetsiga luva och rutmönstret i
hennes vita renhudsdamasker antogo de, att hon kom
från Ellesmerelandet. Hon hade aldrig sett kokkärl av
bleck eller benskodda slädar förr; men Kotukopojken och
Kotukohunden fattade genast tycke för henne.
Så drogo alla rävarna söderut, och även polarjärven,
denna snöns morrande, trubbnosiga lilla tjuvstryker, an-
såg det inte mödan värt att gå och nosa utefter raden av
tomma fällor, som Kotuko satte ut. Stammen förlorade
ett par av sina bästa jägare, som blevo svårt lemlästade
i striden med en myskoxe, och detta kastade mera arbete
på de andra. Dag efter dag drog Kotuko ut med en lätt
jaktsläde och sex eller sju av de starkaste hundarna och
stirrade, tills ögonen värkte, efter en fläck av ren is, där
en säl möjligen kunde ha skrapat sig ett andningshål.
Kotukohunden strövade vida omkring, och i den döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
