Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
tystnaden över isfälten kunde Kotukopojken höra hans
halvkvävda ivriga gnäll vid ett fyra eller fem kilometer
därifrån beläget sälhål, lika tydligt som hade hunden stått
inpå honom. När hunden fann ett hål, brukade pojken
bygga sig en liten låg snömur till skydd mot den värsta
skarpa vinden, och där kunde han sitta och vänta tio,
tolv, tjugu timmar att sälen skulle komma upp för att
andas, med ögonen fastlimmade vid det I’lla märke han
hade gjort över hålet för att tjäna som sikte, då han slun-
gade harpunen, med ett litet sälskinn under fötterna och
med benen hopbundna i tutareang’en — det spänne, varom
de gamla jägarna hade talat. Det är avsett till att hindra
en mans ben från ryckningar, när han sitter och väntar
och väntar att få se sälen, som har en ytterst fin hörsel,
sticka upp. Frånsett sinnesrörelsen, kan man lätt förstå,
att stillasittandet i spännet, medan termometern kanske
står fyrtio grader under fryspunkten, är det mest an-
strängande arbete en inuit känner. När en säl hade fångats,
kom Kotukohunden framrusande, med dragremmen slä-
pande efter sig, och hjälpte till att draga kroppen till slä-
den, där de trötta och hungriga hundarna lågo vresiga
i lä av den upptornade isen.
En säl räckte inte långt, ty varje mun i den lilla byn hade
rätt att bli mättad, och varken ben, hud eller senor ratades.
Hundarnas mat togs till människoföda, och Amoraq liv-
närde spannet med stycken av ett gammalt sommartält
av skinn, framplockat under sovbänken; och de tjöto och
tjöto på nytt och vaknade för att tjuta hungrigt. Man
kunde på lamporna i hyddorna se, att hungersnöden stod
för dörren. I goda tider, när det var gott om tran, kunde
lågan från de båtformiga oljehusen stå två fot hög —
munter, oljig och gul. Nu var den endast sex tum: Amoraq
petade omsorgsfullt ned mossveken, när en obevakad låga
flammade till ett ögonblick, och hela familjens ögon följde
hennes hand. Fruktan för hungersnöden däruppe i den
stora kölden är inte så stark som skräcken för att dö i
mörker. Alla inuiter frukta mörkret, som utan avbrott
sex månader på året ruvar tungt över dem; och när lam-
porna lysa lågt i husen, börja folkets sinnen att skälva
och förvirras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
