Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kring i djungeln, prövande, kännande, seende och er-
farande ständigt nya ting.
En dag i skymningen, när han sakta travade fram över
vidderna, för att ge Akela hälften av en bock, som han
hade dödat, och hans fyra vargar bakom honom knuffa-
des och munhöggos en smula och tumlade om varandra
av idel glädje över att vara till, hörde han ett skrik, som
han icke hade hört sedan Shere Khans dagar. Det var
vad man i djungeln kallar Pheeal, ett slags skrik, som
schakalen uppgiver, när han jagar bakom en tiger, eller
när något stort villebråd är uppe. Om ni kan tänka er
en blandning av hat, segerglädje, fruktan och förtvivlan,
med en tillsats av bakslughet, får ni ett litet begrepp om
det Pheeal, som steg och sjönk och darrade och skälvde
långt bort över Waingunga. De fyra började resa borst
och tjuta. Mowglis hand sökte kniven och han stod stilla,
som hade han blivit förvandlad till sten.
»Det finnes ingen Randig, som skulle våga döda här»,
sade han slutligen.
»Det är inte Förelöparens rop», sade Gråbror. Det
är något stort dödande. Lyss!»
Nu började det igen, halvt snyftande, halvt småskrat-
tande, alldeles som om schakalen hade haft mjuka män-
niskoläppar. Då drog Mowgli djupt efter andan och
sprang till, Rådsklippan, på vägen hinnande upp fram-
skyndande vargar ur Flocken. Phao och Akela befunno
sig tillsammans på Klippan, och nedanför dem sutto
de andra med varje nerv spänd. Mödrarna och ungarna
hade i sträckt galopp givit sig av till sina hålor, ty
när Pheeal skriker, är det inte rådligt för unga att hålla
sig utomhus.
De kunde ingenting höra mer än Waingungas brus i
mörkret och kvällsvindarna i trädtopparna, till dess plöts-
ligt en varg ropade på andra sidan floden. Det kunde
icke vara någon varg ur Flocken, ty de befunno sig samt-
liga vid Klippan. Tjutet övergick i ett långt, förtvivlat
skall, och »Dhol!»s — sade det — »Dhol! Dhol! Dhol!»
Några minuter därefter hörde de trötta, släpande fötter
i klipporna, och en utmärglad, drypande varg, med röda
strimmor på sidorna, med högra framfoten obrukbar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
