Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
huvuden. Då och då låtsade han falla, och då tumlade
flocken över varandra i sin iver att få vara med och
döda. Det var en egendomlig syn: gossen med kniven, som
blänkte i det låga, genom grenarna sig silande solljuset,
och den tysta flocken, med sina röda pälsar i lågor, föl-
jande efter under trängsel och knuffningar. När han kom
till det sista trädet, tog han vitlöken och gned sig om-
sorgsfullt över hela kroppen med den, och dholerna skällde
hånfullt:
»Apa med en vargs tunga, tror du att du kan ta bort
din lukt?» sade de. »Vi följa dig till döden.>
»Tag din svans>, sade Mowgli och slungade den tillbaka
på den väg han hade gått; naturligtvis rusade flocken till-
baka, när de kände blodslukten. »Och följ nu — till döden.»
Han hade glidit ned för trädstammen och flög i väg
som vinden med bara fötter mot Biklipporna, innan dho-
lerna fattade vad han ämnade göra.
De uppgåvo ett djupt tjut och föllo i den långa, klum-
piga galopp, som till sist kan löpa i fatt allt som 1e-
ver. Mowgli visste, att deras flockhastighet var betydligt
mindre än vargarnas, eljest skulle han aldrig ha vågat sig
på ett tvåmilslopp på öppna fältet. De voro säkra på att
gossen till sist skulle bli deras, och han var säker på att
kunna leka med dem efter sitt behag. Hans enda be-
kymmer var att kunna hålla dem tillräckligt heta bakom
sig för att hindra dem att vika av för tidigt. Han sprang
ledigt, lugnt och spänstigt, med den svanslöse ledaren
icke tjugu fot bakom sig och flocken, tokig och blind av
mordlystnad, spridd i en rad över kanske en kvarts mils
mark. Med hörseln bibehöll han sitt avstånd, sparande
sina sista krafter till rusningen över Biklipporna.
Småfolket hade gått att sova i den tidiga skymningen,
ty det var icke de sent blommande växterna årstid; men
när Mowglis första fotsteg ljödo ihåligt på den ihåliga
marken, hörde han ett ljud, som om hela jorden surrade.
Då sprang han som han aldrig i sitt liv hade sprungit förut,
sparkade till en, två, tre av de stenhögar han förut hade
rest, så att de föllo ned i de svarta, sötluktande klyftorna,
hörde ett dån som havsvattnets dån i en grotta, såg med
ögonvrån luften svart bakom sig, såg Waingungas ström-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
