Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
är Djungelns Herre, måste vandra på ensam fot. Hur
var det inte sista årstiden, när jag ville samla sockerrör
från en Människoflocks fält? Jag sände en löpare — det
var dig — till Hathi med befallning att komma en viss
natt och med sin snabel avplocka åt mig det söta gräset.»
»Han kom bara två nätter senare>, sade Bagheera och
kuschade litet, »och av det där långa söta gräset, som du
tycker så mycket om, samlade han mer än någon Män-
niskounge skulle kunna äta under Regnens alla nätter.
Det var för resten hans fel, inte mitt.»
»Han kom inte den natten, som jag bestämt i mitt bud-
skap. Nej, han gick och trumpetade och sprang och tjöt
genom dalarma i månljuset, så att hans spår sågo ut som
spåren av tre elefanter; ty han hade ingen ro bland träden.
Han dansade i månljuset framför Människoflockens hus.
Jag såg honom, och ändå ville han inte komma till mig.
Och jag är likväl Djungelns Herre.»
»Det var i det Nya Språkets tid>, sade pantern, fort-
farande mycket undergivet. »Kanske, Lille Bror, att du
inte den gången kallade honom med ett mästareord? Hör
på Feraol»
Mowglis dä&liga humör tycktes ha nått kokpunkten och
därpå dunstat bort. Han lade sig på rygg, med huvudet
på armarna och ögonen slutna.
»Jag vet inte — och det kvittar mig lika», sade han
sömnigt. »Låt oss sova, Bagheera. Min mage är tung
inom mig. Bered mig en huvudkudde.»
Pantern lade sig ned igen med en suck, ty han hörde
alltjämt Ferao öva och repetera sin sång, till dess våren
skulle komma, som de kalla det Nya Språkets tid.
I en indisk djungel glida årstiderna nästan omärkligt
in i varandra. De förefalla att endast vara två — den
våta och den torra; men om man ser närmare efter, under
det regnet strömmar från moln liksom av kol och stybb,
skall man finma alla fyra gå runt i regelbunden ordning.
Våren är den underbaraste, ty dess uppgift är ej att be-
täcka ett rent, bart fält med nya blad och blommor, utan
att driva fram för sig och sopa bort det envist fasthängande
överlevande skräpet av halvgröna föremål, som den milde
vintern har låtit förbli vid liv, och att komma den” halv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
