Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Muntra samtal och hjertliga välgängsskålar utbyttes.
Man drack icke allenast märg i benen, man insög
äfven nytt lif i sinnet genom växlandet af glada,
fridfulla tankar. Prostens skämt framkallade mången ny ros
på Beat Sofis kind, då han för den nya gästen
beskref, huru hon varit bestyrsam, medan hon väntade
Alfred, så hette den lyckliga fästmannen.
Sedan bordet var afdukadt och Beat Sofi således
ledig, samt under det prosten tog sig en middagslur,
gingo de unga arm i arm för att andas den friska
vårluften. Gumman följde dem ut igenom farstugudörren
och nickade åt dem ett fryntligt farväl, under det deras
gestalter med elastiska steg fursvunno i den höga
furuskogen, som sträckte sig ned mot en liten insjö, på
andra sidan omgifven af löfträn, hvilka dock ännu
stodo bruna och bladlösa. ”Aldrig finns ett par mera
passande för hvarandra”, hviskade modren — och klara tårar
perlade i hennes öga, vid tanken på den lycka, hon i
framtiden såg omgifva dottren — ”utom min Lars och
jag,” tillade hon, och minnet af egen sällhet öfvergjöt
den åldrigas drag med ungdomligt lif.
Lång och ljuf var de ungas vandring. Många ord
vexlades ej under vägen, och de behöfde ej heller tala.
Foglarne, som lifvade skogen med jublande sånger,
tycktes gifva språk åt deras känslor. Det uppspirande
gräset, de späda sippornas doft, allt syntes dem vara
bilder af deras unga hjertans förhoppningar. ”Hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
