Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde Kapitlet - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjelf blifva förvissad om Johannas hand. Ty huru ofta
är det ej just vid nedgången, som solen genombryter
töcknet, för att omstråla oss med sitt ljufvaste sken.
Alltså yppade jag för mamma Segerman min
outsläckliga kärlek till Johanna och anhöll på det enträgnaste
om hennes bifall, med löfte att alltid förblifva Johanna
värdig.
Min son — sade gumman — du har hunnit till en
stadgad ålder. Du är redan man, och jag måste nu
uppfylla mitt löfte till din rätta mor, i det jag gör dig
bekant med henne, hennes lidanden och öden.
”Af hvad jorden oss beskär
Kärleken det bästa är,
Säga jublande med löje
Menskobarnen jemnt ändå.” —
”Att din kärlek, arma jord,
Dock är blott en lugn, ett mord,
Som till frukt bär qval beständigt —
Säg, hur skall man det förstå?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
