Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gamle och berätta mig sagor och händelser från
forntiden, under det att flammorne från spiseln dansa fram
och lysa upp det lilla hemmet. Om sommaren omgifves
jag, utom af mina gamla, af solens majestät,
månans milda glans, stjernornas pragt, morgonrodnadens
hopp, aftonens lugn och hällans klara spegel. Ofta
sitter jag i de gamlas lilla trädgård: der står ett
ensamt träd, samt en berså af halfnakna syrenqvistar,
öfverdragna med spindelväf; här skådar jag i närheten
insjöns klara bölja. Men under allt detta är hjertat
oroligt, som brusande hafsvågor. Ingen anar hvad jag
lider, huru hjertat blöder: ingen räcker en skärf åt
behofvet, ingen har öfverseende med den felande: alla
sky den illa kända. Man anar ännu icke hvad jag
lidit. Efter decenniers förlopp uppenbaras måhända först
förfärande orättvisor. Familjeanseende och likgiltighet
tillåta icke att forska efter, huruvida den felande
fortgår på sin bana eller söker godtgöra sitt förhastade
fel. Smädelsen och hämndbegäret täfla att kasta sina
skoflar mull öfver de arma offren, som blifvit förtrampade
och förkrossade af jordens mägtiga. Olyckliga
offer, som lida i hemlighet, hvilkas tårar runnit, sedda
endast af den Allseende!
”Den lyckliga, hon vet ej hvad det är,
Att ensam gå, en fridlös vålnad blifven
I själens natt, och sjelf sig frukta der,
Af menniskor och Gudar öfvergifven —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
