Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
älskade ostörd ensamhet: jag var ock ensam — ensam, lik
det giftiga trädet i öknen. Jag öfvergaf fadershemmet,
der inga anhöriga saknade mig, och flyttade nära invid
stadens tull, der husen eller rättare kojorne, krypa
uppför berget eller sjunka emot slätten, der allt blir lägre,
trängre, armare, der staden tynar af mot landet, der
gatan förlorar sig i landsvägen. Här bor små folket,
här är armodets verld inom stadslifvet. Här, så godt
som utanför staden, är en trång gränd och i den
gränden ett litet hus, i hvilket ett gammalt par bor och
hos dem får jag bo och vistas. Kunde du, min vän,
rigta ditt synglas och upptäcka det stora betydelsefulla
i det skenbart ringa; ty denna anmärkning gäller till
någon del om detta par. Hustrun här var sextiosju år
gammal då hon stod brud med sin lika gamla man.
Och kan du tro, att den lille guden, som flyr så
många par i de stora husen midt i staden, tagit sig
husrum hos dessa gamle? Så är det likväl. Man och
hustru älska hvarandra af allt hjerta. De hafva nu
emottagit mig och älska mig, äfvensom min lilla August,
rätt hjertligt. De gråta med mig och de glädjas med
mig, då jag kan hafva någon gladare stund. Om
dessa älskade gamla ej vore så fattiga, skulle de taga
min August, ty de bevisa oss en ömhet som mot egna
barn och hvilket är en förebild, att Gud är barmhertig.
Deras goda vilja blir belönad af Den, som känner
deras bristande förmåga. Om vinterqvällarne sitta de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
