- Project Runeberg -  Så slutades min lek. En tafla ur lifvet /
96

(1848) [MARC] Author: Maria Kristina Kraftman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Den sjuke föll åter i dvala. Efter någon stunds
förlopp uppslog han ännu en gång ögonen och med bruten
röst och med uttryck, vittnande om att hans sinnen till
någon del blifvit gripne af yrsel, yttrade han: ”Mig är
gifvet att tala till menniskorna: den som hungrar och
törstar efter upplysning höre hvad mig blifvit
uppenbaradt: ty den eländiges bön tränger genom skyn, och då
jag nu var stadd i bön på Mathildas graf, klyfde sig
skyarna för min själs ögon och jag skådade all
himmelens herrlighet. Och det var ett stort rum, som
ingen gräns hade, fullt af ljus, strålande från tusende
sinom tusende stjernor. Och en ljuflig harpoton med sång
brusade mellan de tindrande stjernorna som dansade likt
barnen på en julqväll. Och en röst talade till mig, men
jag förstod den icke: ty den ljudade som harpoklang
för mina öron. Men mig tycktes att Mathilda löste sig
ur englaringen och nalkades mig och flägtade med
sina vingar en ljuflig svalka kring min brännande panna.
Och mina ögon klarnade och mina öron öppnades och
jag förstod allt. Och jag hörde englarne säga: ”Säg
barnen der nere, att de ej skola frukta sig, ty Gud är
kärleken; men de skola nalkas honom såsom rätte barn
sin älskelige fader, icke med bäfvan, utan med gladt
mod och kärleksfull tillförsigt — — — —

Här tystnade den sjuke, dödsarbetet började och hans
stormiga oroliga lif slocknade ut.

Efter begrafningen flyttade Ida och Emilia till Robert
och Johanna. Men med min glädje är det för alltid
förbi: ty för båda dem jag älskat, får jag endast
hysa en broders ömma vänskap.

Sådan är taflan till närvarande tid. Möjligen torde
framtiden gifva anledning till en fortsättning deraf.

                                 Slut.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:21:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kraftman/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free