Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Ing-Christine är den sortens tjej som Jonnie är rädd för: hon ger order, hon är vacker, hon är oblyg. Jonnie känner sig klumpig och barnslig i hennes sällskap. Dessutom är hon fem år äldre.
Katarina är också den sortens tjej som han är blyg inför: hon har tusen grimaser, tusen känslostämningar, man vet aldrig var man har henne. Hennes hår är ljust och kortklippt.
- Kan du ingenting du?
Katarina fiskade upp hans ägg ur kastrullen.
- Först ska du koka upp vattnet. Sen lägger du i äggen. Hur ska du kunna ta tid annars?
Jonnie längtade hem till lugnet i våningen på Bäckebovägen. Där kokade mamma äggen. Där...
- Flytta på dej! Platsen vid fönstret är min!
- Jag satt här först!
- Det gjorde du inte ju! Jag har suttit där i hundra dar!
Katarina gjorde en våldsam grimas. Hennes mun är så bred att hon kan äta limpsmörgås sidledes. När hon grimaserar får människor med svagt hjärta akta sig.
Jonnie tog ett steg baklänges.
- Det är vårat kök likaväl som erat.
- Vi kom först.
- Det hör inte hit.
- Ungar, sa Ing-Christine.
- Ungar för dej, va, sa Katarina och räckte ut tungan åt sin syster.
- Jag föreslår att vi låter en rättsinstans lösa tvisten, sa Ing-Christine.
- Va?
- En fönsterplats är väl ingenting att gräla om. Vi har en advokat i huset. Låt Mårten avgöra. Han är i badrummet. Mårten!
- Pappa! ropade Katarina.
Äggklockan ringde. Jonnie tog av kastrullen.
- Häll ur vattnet och spola äggen med kallt vatten, sa Ing-Christine. Annars lossnar inte skalen.
Medan Jonnie spolade kom advokat Mårten Siljedahl in. Han är en stor man, en mycket stor man, med ögonbryn så buskiga att en tofsmes kan bygga bo i dem.
- Du ska få avgöra en rättstvist, sa Ing-Christine. Mellan Katarina och Jonnie.
- Före frukost?
- Det är jätteviktigt.
- Okay. Vem är kärande och vem är svarande?
- Katarina påstår att Jonnie har tagit hennes fönsterplats vid bordet. Och Jonnie säjer att han har lika stor rätt till platsen som hon.
- Hm, sa store Mårten. Vem betalar mitt arvode?
- Den som förlorar förstås.
- Då bestämmer jag att den som förlorar får laga min frukost. Ni vill alltså båda sitta vid fönstret?
- Det är klart! sa Katarina. Jag har suttit här ända sen vi flyttade in.
- Det har jag med, sa Jonnie.
- Jag har bott här i hundra dar!
- En månad, sa Ing-Christine.
- Jag sa ju det!
Mårten knackade med en sked i bordet.
- Tyst i rättssalen! Annars låter jag utrymma den! Det är jag som sköter förhöret och ingen annan. Fröken Katarina Siljedahl önskar du sitta vid fönstret och ingen annanstans?
- Ja. Det är ju det jag säjer!
- Bra. Herr Jonnie Paris önskar du sitta vid fönstret och ingen annanstans?
- Ja tack.
- Du behöver inte tacka. Det är din rättighet. Nu drar sej rätten tillbaka för enskild överläggning.
Mårten la händerna på ryggen, tittade ut genom fönstret och mumlade för sig själv. Sen vände han sig om.
- Rätten ha rkommit till ett beslut. Får jag be kärande och svarande att lyssna noga. Rätten beslutar härmed att Katarina Siljedahl ska sitta vid fönstret...
- Hurra, jag vann!
- Tyst i salen! Och bestämmer rätten vidare att Jonnie Paris också ska sitta vid fönstret, mitt emot Katarina Siljedahl. Tvisten är därmed löst. Arvodet betalas av Siljedahl och Paris gemensamt. Okay, ungar. Ta varann i hand nu.
Jonnie var på väg att sträcka ut sin hand. Men Katarina var snabbare. Hon slog armarna omkring honom.
- Vi vann båda två, du!
Copyright © Hans-Eric Hellberg
