Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jonnie gick bortåt fältet i det höga gräset. Tidigare hade får betat här och gödslat jorden.
- Vart ska du? sa Katarina.
- Leta efter spår.
- Vad då för spår?
- Efter Gamla Frun.
- Du är knasig. Spöken lämnar inga spår efter sig.
- Det kanske inte var något spöke.
Hur som helst så var det gott om spår i gräset. Spår efter får, eller rådjur och rävar och harar, efter folk i sandaler och lågskor och stövlar, spår efter barfota människor.
En detektiv skulle ha blivit förtvivlad.
Jonnie sparkade på grästuvorna.
- Varför gör du så där? sa Katarina.
- Så där va då?
- Sparkar.
- Får man inte sparka?
- Det är klart.
- Är det du som äger gräset kanske.
- Det har jag aldrig sagt.
- Gräs går inte sönder om man sparkar på det.
- Va dum du är.
Solstrålarna studsade mot det vita huset. Trädgården sluttade neråt från husväggen. När man stod på baksidan såg huset enormt stort ut, som ett slott eller fängelse.
En gång i tiden hade källaren använts som fängelse. Det satt fortfarande kvar rostiga galler för källarfönstren.
Sing-Sing kom smygande, på jakt efter en sval skugga.
- Trampa inte ner gräset för Katarina, kattuschling.
- Va larvig du är, sa Katarina.
Hon följde efter Sing-Sing upp mot huset.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
