Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Jonnie stelnade till. Han såg på klockan. Det var senare än han hade trott.
Som alltid när han satt och ritade rann tiden iväg utan att han märkte det. Med ett halvt öra hade han uppfattat att mamma var i badrummet, att hon gick in i sitt rum och stängde dörren.
Katarina skulle komma.
Men det var ett hasande ljud han hört från vardagsrummet.
Sing-Sing?
Katter hasar inte.
Jonnie stirrade på dörren till vardagsrummet. Den stod på glänt.
Hade han inte stängt den? Han tyckte om att stänga om sig när han var ensam.
En djup suck.
Så lät ingen katt.
Det var löjligt, men när han satt och ritade sina monster levde han sig så intensivt in i den kusliga stämningen att han ryckte till bara det knakade i en planka.
Det knakade i en planka.
Han ryckte till.
Någon...
Han släckte läslampan.
Nu kände han sig mindre utsatt och oskyddad.
Han fixerade dörrspringan.
Var det inbillning eller rörde sig dörren sakta, vidgades springan en aning?
Han vågade inte andas.
Ingenting skulle ha förmått honom att gå fram till dörren, öppna den och se efter vad som fanns i rummet innanför.
Jo. Dörren rörde sig. Springan vidgades. Till råga på allt elände delade sig molnen och månskenet vällde in genom fönstret och sken på ett monsterhuvud med huggtänder som var på väg in genom dörröppningen.
Huvudet rörde sig en decimeter ovanför golvet. Kom in...
Det glittrade av liv och elakhet i de djupa ögonhålorna. Käften började gapa...
Jonnies egna ögon blev större och större. I full panik satt han fastlåst vid stolen. Musklerna vägrade att fungera. Halsen var torr. Han kunde inte skrika.
- Jag vill ha en läsk, sa monstret.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
